...

hej.
håller ju på att försöka komma ihåg och ta upp lite sjuksköterskeplugg igen. så ja läser i en "liten" bok som heter Människokroppen, bara strax över femhundra sidor... och det går inte fort kan ja lova. men men, hursomhelst, just nu läser ja om sinnena. syn, lukt, smak, ja ni vet...

och sen i måndags hade vi en gudstjänst här på Betel som hade temat "de fem sinnena".

Så för att inte bara pressa in massa medicinska fakta i huvudet tog jag upp min filosof/poetiska sida och funderade lite på ämnet...

här it is:


Min Gud, min Gud…
Jag ville se.
Se din underbara värld, med oförstörda ögon. Se din vackra natur, se det perfekta i varje människa jag möter här.
Men mina ögon har skadats. Och jag ser bara trasigheten, det förstörda, alla sprickor i fasaden. Det gråa, betongen, regnet… en osminkad verklighet.

Min Gud, min Gud…
Jag ville höra.
Höra ljudet från ett paradis, ett porlande vattenfall, ljudet av en mild sommarbris. Jag ville höra en ljuv stämma som sa: jag älskar dig.
Men mina öron har skadats. Och jag hör skriken, dånet, larmen. En blödande värld, en värld där fasorna får människor att skrika, gråta. En högljudd klagan, var det här allt?

Min Gud, min Gud…
Jag ville känna doften av din ljuvlighet.
Av sommarens blommor, av nytvättad babyhud. Dofter som bara väcker fina minnen att le emot.
Men mitt luktsinne är skadat. Det luktar bränd hud. Det luktar hat, själviskhet, aska, fattigdom och avgaser.
Som ett tjockt täckte, en dimma omöjlig att ta sig igenom.

Min Gud, min Gud…
Jag ville smaka på ditt rikes härlighet.
Känna smaken av ett nytt vin, det fullkomliga, det perfekta. Smaken av kärlek, närhet och värme. Sötman i årets första jordgubbe, smaken av din älskades kyss.
Men mitt smaksinne är skadat. Det smakar beskt. En smak av bitterhet. Bara salta tårar på min tunga. Gud, när tar sorgerna slut?


Min Gud, min Gud…
Jag ville känna. Känna din närvaro i hela vår skapelse. Känna solen värma min hud, ömma smekningar av en modershand, den brinnande huden av fingertopp mot fingertopp.
Men min känsel är skadad. En förlamning. Kalla vindar av hårdhet som får mig att krypa ihop, liten, mindre, minst… Knivar genom kroppen, blodet, ärren under mina fingrar. När kan vi ta på varann utan denna hinna av tillgjordhet?

Min Gud, min Gud
Ge mig min syn, min hörsel, min lukt, min smak och min känsel tillbaka. Fader vår som är i himlen, tillkom med ditt rike och gör mig hel.


/ia.