torsdag 25 februari 2010

¨¨

Livet är här.
Har vaknat, med en närvaro som skakar mig.
Jag sträcker ut handen och kan nästan känna pulsen av det levande.
Dess rytm, som varit dolt så länge.
Och när jag tagit klivet ur mitt skal, mitt skal som kallades ”jag själv”, så ser jag att det finns nått mer.
Nått större. Nåt stort.
Livet hette det visst.

Jag visste hur man överlever.
Nu har jag lärt mig att leva.
Och det rör mig. För dalarna är så djupa. Och topparna så höga.
Och jag kastas fram och tillbaka.
Men jag rör mig mot något. Är inte längre ett svart hål på ett trägolv.
Hjärtat sitter på utsidan. Blottad.
Och jag är inte längre den enda planeten i mitt eget solsystem.
Jag är en del i det stora, det hela. En pusselbit i Guds hand.
Liten, bara en av miljoner.
Liten, men inte obetydlig. Jag har min plats att fylla.

Livet är här
Och jag skakar i din hand.
Så otroligt nära. Skyddsmurarna är rivna. Så otroligt äkta – så otroligt farligt.
Sårbart.
För jag är bara en människa. Och nånstans i oss ligger det onda ständigt på lur.
Riskerar att rivas, bitas, slåss.
Själviskheten. Rädd för det onda i mig själv.
Rädd för att få ett hjärta till låns.
Finner det inget bo hos mig så kommer det tillbaks. Med ärr och blod.

Livet.
Det darrar i min hand.


/ ia.





och ja just det. det är ju Jessicas födelsedag. så då måste ja ju bjuda på en present:




varsegod!
ja vet du gillar dom små liven egentligen ;)

2 kommentarer:

Jessica sa...

hahah :) tack för presenten :P hihi men kommer ändå aldrig att gilla dom, hur mkt jag än skulle försöka.. det är kört ! haha skrämd för livet : )

johanna sa...

tack ia, de orden värmer verkligen! ha ett fantastiskt lov du med, så ses vi snart! pussokram :)