i Indien var jag med om en viktig/märklig/jobbig aha-upplevelse.
det var nämligen såhär:
vi åkte ju mycket buss, ibland 6, 8, 11-12 timmar om dagen. jag är en sådan som absolut inte kan läsa när jag åker bil/buss, åksjukan kommer som ett brev på posten efter ca 30 sek.. hu.
och så bar det sig så att en bit in på resan så slutade mitt spotify att fungera, och jag hade inga fler nedladdade dokumentärer att lyssna på.
så vad fick jag göra? jo, sitta i bussen och stirra ut genom fönstret. och tänka, sova, slumra och tänka lite till.
vad var det med detta? jo, det var jobbigt. men lärorikt. för då fick jag tiden att tänka klart de där tankarna man annars stoppar under kudden, i sanden, tränger undan. jag hade inget annat väl än att tänka de jobbiga tankarna, de gick inte att skjuta undan längre. annars är vi ju så fullt sysselsatta med vårt vardagsliv att man liksom lätt kan stoppa upp problemen på hatthyllan och tänka: det där tar jag i tu med sedan. det får bli som det blir. vi väntar och ser vad som händer.
men nu tänkte jag klart de jobbiga tankarna. hela vägen ut. de stora frågorna: vad är meningen med mitt liv? vad vill Gud? ska jag göra mer än jag gör nu, räcker jag till? vad tror jag? vad känner jag? vem vill jag leva med? hur vill jag vara, hur vill jag leva?
det tog timmar, ja dagar, innan jag kände: nu är det klart. såklart jag inte fick tydliga konkreta svar på alla ovanstående frågor, det är ju processer som pågår hela tiden. men grubblandet var klart. känslan: nu kör vi! istället för oron, ångesten.
det var en riktig häftig känsla faktiskt, att känna att problemen var löst inte genom att jag inte låtsades om dem, utan för att jag hade tänkt igenom dem ordentligt och kommit fram till min egen ståndpunkt i frågan.
Så vad vill jag säga? Jo, att vi behöver tid, mycket tid, för att verkligen tänka igenom sitt liv och landa. tid där man stänger av sig från alla intryck, tid där man inte läser, inte pratar, inte lyssnar på musik, inte ser på tv osv. nån form av meditation. buss-meditation blev det för mig.
och: det är en häftig känsla när man vågat tänka de tuffa tankarna. när man vågat reflektera över sitt liv, vågat tvivla på sig själv, sin tro, meningen med tillvaror, orättvisorna i världen, människorna man har runt omkring sig.det var nämligen såhär:
vi åkte ju mycket buss, ibland 6, 8, 11-12 timmar om dagen. jag är en sådan som absolut inte kan läsa när jag åker bil/buss, åksjukan kommer som ett brev på posten efter ca 30 sek.. hu.
och så bar det sig så att en bit in på resan så slutade mitt spotify att fungera, och jag hade inga fler nedladdade dokumentärer att lyssna på.
så vad fick jag göra? jo, sitta i bussen och stirra ut genom fönstret. och tänka, sova, slumra och tänka lite till.
vad var det med detta? jo, det var jobbigt. men lärorikt. för då fick jag tiden att tänka klart de där tankarna man annars stoppar under kudden, i sanden, tränger undan. jag hade inget annat väl än att tänka de jobbiga tankarna, de gick inte att skjuta undan längre. annars är vi ju så fullt sysselsatta med vårt vardagsliv att man liksom lätt kan stoppa upp problemen på hatthyllan och tänka: det där tar jag i tu med sedan. det får bli som det blir. vi väntar och ser vad som händer.
men nu tänkte jag klart de jobbiga tankarna. hela vägen ut. de stora frågorna: vad är meningen med mitt liv? vad vill Gud? ska jag göra mer än jag gör nu, räcker jag till? vad tror jag? vad känner jag? vem vill jag leva med? hur vill jag vara, hur vill jag leva?
det tog timmar, ja dagar, innan jag kände: nu är det klart. såklart jag inte fick tydliga konkreta svar på alla ovanstående frågor, det är ju processer som pågår hela tiden. men grubblandet var klart. känslan: nu kör vi! istället för oron, ångesten.
det var en riktig häftig känsla faktiskt, att känna att problemen var löst inte genom att jag inte låtsades om dem, utan för att jag hade tänkt igenom dem ordentligt och kommit fram till min egen ståndpunkt i frågan.
Så vad vill jag säga? Jo, att vi behöver tid, mycket tid, för att verkligen tänka igenom sitt liv och landa. tid där man stänger av sig från alla intryck, tid där man inte läser, inte pratar, inte lyssnar på musik, inte ser på tv osv. nån form av meditation. buss-meditation blev det för mig.
när man har tvivlat, och kommit igenom det, är man så mycket starkare, och gladare, än innan.
kanske en av de viktigaste upplevelserna i Indien. när jag gjorde inget förutom att tänka.
halleluja.
yeah.
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar