ibland kändes det som min Indienresa var ett misslyckande. inte för egen del, inte i mina egna ögon. i alla fall inte den delen av mig som är nöjd med att uppleva, att bara vara. den egoistiska sidan av mig, om man vill ha det till det. den delen av mig där jag själv är i centrum, där jag ska ha det bra och uppleva saker. den delen är nöjd, för jag har haft det underbart.
men, kanske ett misslyckande för den delen av mig som har så höga ideal: jag har ju inte förändrat världen. vet faktiskt inte alls om jag gjort den ens en gnutta bättre. jag ville ju göra en resa som inte bara skulle handla om mig själv. min dröm var att få göra nytta, att få hjälpa. men gjorde jag det? jag vet faktiskt inte.
mitt jobb på vårdcentralen var väldigt givande, för mig. gav mig nyttiga erfarenheter om vård utanför Sveriges välfärd. men hade jag inte gjort det jag gjort, mitt jobb där, så skulle ju den ordinarie sjuksköterskan gjort det. visst, jag kanske hjälpte personalen lite grann efter som de fick mer tid över till att utföra andra sysslor. men jag hjälpte ju inte patienterna, gjorde bara det någon annan annars skulle ha gjort. jag har ju inte direkt förändrat något, hjälpt någon på riktigt.
även i andras ögon kanske det var ett misslyckande. inbillar jag mig iallafall. i de kristna ögonen. men även i upplev-allt-du-kan- ögonen.
för 'missionerade' jag i indien? berättade för människor om min tro? att det är den som driver mig? nääää. gick jag i kyrkan? hittade jag någon kristen gemenskap? bad jag mycket? var jag den mest ödmjuka, självuppoffrande, godhjärtaste volontären där? gav ett perfekt exempel på hur en kristen människa beter sig? nä knappast.
vad ska jag svara när folk i kyrkan frågar saker som om jag t.ex. upplevde Gud i Indien? "Nä inte speciellt mycket, däremot hade jag min första rejäla baksmälla på typ fyra år och jag ångrar det inte ens eftersom kvällen (natten) med dans non-stop är bland det sjukt roligaste jag gjort detta år och ett minne för livet. " och "varje söndag låg jag på beachen och solade istället för att besöka nån kyrka." himla heligt. eller?
det kanske låtar som jag tvivlar på min tro eller på min Gud. på kyrkan. och så är det inte. inte alls. däremot tvivlar jag på min egen förmåga att göra något vettigt av min tro eller att berätta om/stå upp för honom jag tror på. jag är typ as-kass på det. Jesus hjälp mig.
MEN kanske är det ok ändå.. kanske det att just känna att tio underbara veckor skulle vara ett misslyckande, att själva den tanken i sig är det enda misslyckandet?
kanske det räcker med att jag känner mig helare och gladare, att jag har upplevt och växt medan jag varit borta. kanske det räcker med att jag tagit itu med många demoner, slagit hål på min egen rädsla om några månaders 'slapphet' vad gäller mat och träning skulle innebära massiv viktuppgång och totalförändrad kropp. kanske det räcker med att jag tänkt många nya, bra tankar, insett mycket om vad jag värdesätter här i livet och känner mig friskare från ätstörningarna än någonsinn förr. DET är väl en vinst om något?
kanske jag hinner 'förändra världen', eller iallafall uträtta något vettigt, senare i livet, på kommande resor. eller här hemma. någon gång.
nu fick ni mycket surrande indien-tankar. om inte annat hjälper det iallafall mig att reda ut trasslet av vad det är jag tänker och känner egentligen.
alltid något:)
kärlek! /ia.
men, kanske ett misslyckande för den delen av mig som har så höga ideal: jag har ju inte förändrat världen. vet faktiskt inte alls om jag gjort den ens en gnutta bättre. jag ville ju göra en resa som inte bara skulle handla om mig själv. min dröm var att få göra nytta, att få hjälpa. men gjorde jag det? jag vet faktiskt inte.
mitt jobb på vårdcentralen var väldigt givande, för mig. gav mig nyttiga erfarenheter om vård utanför Sveriges välfärd. men hade jag inte gjort det jag gjort, mitt jobb där, så skulle ju den ordinarie sjuksköterskan gjort det. visst, jag kanske hjälpte personalen lite grann efter som de fick mer tid över till att utföra andra sysslor. men jag hjälpte ju inte patienterna, gjorde bara det någon annan annars skulle ha gjort. jag har ju inte direkt förändrat något, hjälpt någon på riktigt.
även i andras ögon kanske det var ett misslyckande. inbillar jag mig iallafall. i de kristna ögonen. men även i upplev-allt-du-kan- ögonen.
för 'missionerade' jag i indien? berättade för människor om min tro? att det är den som driver mig? nääää. gick jag i kyrkan? hittade jag någon kristen gemenskap? bad jag mycket? var jag den mest ödmjuka, självuppoffrande, godhjärtaste volontären där? gav ett perfekt exempel på hur en kristen människa beter sig? nä knappast.
vad ska jag svara när folk i kyrkan frågar saker som om jag t.ex. upplevde Gud i Indien? "Nä inte speciellt mycket, däremot hade jag min första rejäla baksmälla på typ fyra år och jag ångrar det inte ens eftersom kvällen (natten) med dans non-stop är bland det sjukt roligaste jag gjort detta år och ett minne för livet. " och "varje söndag låg jag på beachen och solade istället för att besöka nån kyrka." himla heligt. eller?
det kanske låtar som jag tvivlar på min tro eller på min Gud. på kyrkan. och så är det inte. inte alls. däremot tvivlar jag på min egen förmåga att göra något vettigt av min tro eller att berätta om/stå upp för honom jag tror på. jag är typ as-kass på det. Jesus hjälp mig.
och i de där andra ögonen då? de där som tycker man ska U.P.P.L.E.V.A. precis så mycket man kan hela tiden. ja, då var väl också min resa ett 'misslyckande'. jag stannade ju på ett och samma ställe i hela tio veckor. i samma lilla samhälle (rätt rejält ute på vischan) , på samma camp. och jag var väl inte den som var på mest helgutflykter och sånt heller. var rätt ofta nöjd med att stanna på campen på kvällarna och läsa en bok eller skriva dagbok. "Men hallå ia, hur trååååååkig får man bli egentligen? "
jag hade väl, egentligen, alla möjligheter att se mer. mer av indien. att resa runt i landet och så. jag bokade ju till och med om mina flygbiljetter så jag kunde åka direkt hem efter volontärarbetet. fegis! jag kunde rest med mina nya norska vänner, som hade vart världens bästa sällskap, men jag valde att göra klart min tid som volontär (där jag ju som sagt inte gjorde särskilt mycket nytta) i stället... valde att vara nöjd, åkte hem med tanken att jag kan åka till indien och resa runt en annan gång. och om den 'andra gången' aldrig kommer då? kommer jag inte ångra mig då? borde jag inte 'passat på', när jag ändå var i landet?
MEN kanske är det ok ändå.. kanske det att just känna att tio underbara veckor skulle vara ett misslyckande, att själva den tanken i sig är det enda misslyckandet?
kanske det räcker med att jag känner mig helare och gladare, att jag har upplevt och växt medan jag varit borta. kanske det räcker med att jag tagit itu med många demoner, slagit hål på min egen rädsla om några månaders 'slapphet' vad gäller mat och träning skulle innebära massiv viktuppgång och totalförändrad kropp. kanske det räcker med att jag tänkt många nya, bra tankar, insett mycket om vad jag värdesätter här i livet och känner mig friskare från ätstörningarna än någonsinn förr. DET är väl en vinst om något?
kanske jag hinner 'förändra världen', eller iallafall uträtta något vettigt, senare i livet, på kommande resor. eller här hemma. någon gång.
 |
| när livet är en fest... |
nu fick ni mycket surrande indien-tankar. om inte annat hjälper det iallafall mig att reda ut trasslet av vad det är jag tänker och känner egentligen.
alltid något:)
kärlek! /ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar