En utav mina viktigaste insikter jag kom fram till under min
tid i Indien är denna: människan är inte gjord för att leva ensam.
'Åh grattis', kanske du tänker. Behövde du verkligen åka till
Indien för att komma på det?
Nä… men såhära då: Jag tror inte det är bra för människan
att bo ensam. Jag tror till och med våran tvåsamhet / mamma-pappa-och-två-barn
kan vara lite väl snävt tänkt. I Indien upptäckte jag att jag mådde så himla bra av att bo
med, och vara omgiven av, andra människor. Hela tiden.
I Indien bodde vi alltså, varierande, ca 20-60 personer
tillsammans, ganska tight, på en begränsad yta. Delade rum, åt alla måltider
tillsammans, hade ett uppehållsrum tillsammans där de flesta hängde på
kvällarna. Påfrestande? Lite grann kanske, ibland. Men mest blev jag positivt
överraskad av hur bra jag trivdes med det. Och då ska ändå läggas till att jag
sett mig själv som lite av en ensamvarg, som trivs med att vara själv, jag är
rätt blyg och tycker om att ha en hel del egentid. Så är jag en supersocial människa?
Knappast. Ändå gjorde det mig så gott att konstant vara omgiven av andra
människor. För även om man
inte alltid själv var pratsugen så kunde man ju t.ex. vid frukost sitta tyst
och lyssna på när andra pratade. Istället för att vara helt själv.
På kvällarna t.ex., så kunde det
hända att vi var 15 personer som satt i uppehållsrummet och läste varsin bok. Helt
tyst. = egentid, men man är inte ensam. Man kunde säga en kommentar till någon om man
ville. Skratta lite tillsammans. Säga god natt. En sådan stor skillnad på det
än att spendera en kväll helt på egen hand. Och jag som har svårt att hitta ro att sitta
helt still och läsa på egen hand, tillsammans med andra gick det hur bra som
helst.
När man bor tillsammans så riskerar man aldrig det att gå
till sängs en kväll och inse att man inte har sagt ett endaste ord till någon levande
människa på hela dagen. Visst, det är bra att vi kan kommunicera via sms och
facebook, men jag tror den ’riktiga’, verbala kontakten med människor, öga mot
öga, är livsviktig. Att det är i andras ögon vi blir till, föds på riktigt,
och utvecklas. Att det är genom att prata med andra människor som vi lär känna
oss själva. Att det är genom att skratta tillsammans med andra, som man
verkligen lär sig vad lycka, glädje och kärlek är. Tillsammans med andra blir
det lättare att bara-vara, i nuet. Att uppskatta vardagen, inte tänka så mycket
på det som varit eller planera och leva i framtiden.
Att tvingas umgås med
folk nästan 24-7, var underbart! Man kom så nära varandra på så kort tid. Och jag
måste ge en eloge till mig själv för att jag var så ovanligt duktig på att
prioritera gemenskap. Jag brukar ju ibland kunna vara bra på att hålla mig till
min planering. Har jag till exempel tänkt att träna, då gör jag det oavsett vad
andra människor har tänkt att hitta på. Men jag försökte ändra på det i Indien,
tänkte att om jag ändå bara skulle vara där i tio veckor, träffa dessa
människor i några få veckor av mitt liv, leva i så tätt ihop i kort tid av mitt liv, då vill jag prioritera det och leva ’gemenskaps-livet’
fullt ut. Så allra oftast sa jag ja
istället för nej. Ja till gemenskapen och nej till mitt inrutade, planerade
kontroll-liv. Det kändes så härligt att få leva så!
Så sammanfattningsvis: Nej tack till att bo själv om jag absolut
inte måste. Och jag tror att längtan efter gemenskap är något som Gud
har lagt ner i oss, för han är gemenskap. Jag tror vi behöver närhet från andra människor, i stor dos. Ja, självklart är vi beroende av varandra. Det är ju så det ska vara. Vi är beroende av att bli sedda
och uppmuntrade och bekräftade.
Och nu efter Indien, när jag är lite mer medveten om detta
så kan jag ju också mer aktivt söka de grejer jag vet att jag mår bra av. ( Till exempel så hoppas jag starkt på att våra mini-kollektiv planer (jag + två vänner) blir av till sommaren. )
Perfekt va! ?
tack vänner.. för allt jag aldrig glömmer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar