söndag 1 februari 2015

'And if I ever stop believing in me I know I always can believe in you.'

Jag har förut, flera gånger, bloggat om att jag i min tro kan ha svårt att tro på min egen förmåga att tro, även om jag inte tvivlar på Guds existens i sig. (Så gamla inlägg att jag inte ens hittar till att länka dem)

Kortfattat handlar det ju liksom att jag kan tvivla på min egen förmåga att vara kristen, att våga offra det man bör offra, min egen förmåga att vara en god medmänniska, min egen förmåga att lita på, tro, och lyda Gud. Min egen förmåga att leva 'rätt' liv.

(Mestadels tankefällor, jag vet, då tron inte är en prestation, då allt är klart och betalt genom Jesu död det är bara att ta emot, men ändå....)

Hursomhelst, poängen i detta inlägg var att jag tänkte citera en strof ur en Laleh-låt, som redan i somras/höstas drabbade mig i mina funderingar i just ovanstående ämnen, det där med att räcka till...

'And if I ever stop believing in me

I know I always can believe in you.'



Och ja: Befriande. Att jag måste komma ihåg att försöka tänka sådär, att jag faktiskt får tänka så, känna så: Jag behöver inte tro på mig själv och min egen förmåga att tro. Det räcker med ATT jag tror på Gud, så fixar han resten liksom. 

Vilken lättnad.
Vilken befrielse.

Speciellt i de svaga stunderna, när man känner: nä jag orkar inte mera nu, jag fixar det inte, jag ger upp. Då vet man att Gud finns där med sin famn, även när man faller. Han vänder inte ryggen mot oss och vandrar iväg utan bär oss över de mörka vattnen. Han tror på oss även när vi inte klarar av att tro på honom eller oss själva. Gud är större än så.

Tack och Halleluja för det!
Amen.

2015-01-27 /ia

Kärlek! /ia

Inga kommentarer: