Nostalgi i köket

Jag skrev ju lite om nostalgi i förra inlägget, det är något som kommer till mig mer och mer, och jag tänker på det mer, den där nostalgikänslan. Jag tror det beror mycket på den åldern jag befinner mig i, man har lämnat barndomen bakom sig, på riktigt och tillslut, (även om jag såklart fortfarande ser mig själv som ett barn ibland). Och man har inga egna barn ännu, men den där lilla längtan har börjat gro i hjärtat (och i livmodern, haha).
Och då blir jag nostalgisk. För man är mittemellan. Inte längre barn och inte förälder.
Att min syster har två små barn och att jag lever i närheten av deras liv gör ju också att man får en insikt i barnens värld igen.

Ett exempel på vad jag menar: När man tänker på julen, den där speciella mysstämingen, spänningen av att se på julkalendern varje dag, då vet jag liksom inte om jag ska se bakåt och tänka på och drömma mig tillbaka till min egen barndom eller om man ska se och längta framåt och fantisera om hur jultiden kommer vara när man får egna barn.
Mellanåldern.

En annan tanke om nostalgi och anledningen till att jag började skriva detta inlägg:
Idag stod jag och lagade mat, ensam hemma och det är ingen middagsstess utan jag lagar den i lugn och ro och njuter av det. Det börjar bli sådär höstnörkt ute och jag lyssnar på en bra och spännande podkast. Då bli jag sådär nostalgisk.
För jag kommer att tänka på min egen mamma, hur det var när jag var liten och mamma stod i köket och lagade mat. Det var mörkt ute och radion stod på, oftast P1 och man lyssnade på nyheter och säkert väldigt intressanta program som man kanske inte helt lyssnade på och förstod innebörden av. Ändå tror jag att det påverkade en lite till vad man är intresserad av idag.
Det var mysigt, jag minns det som mysigt (sen är det väl tur att hjänan gör att man mest minns det trevliga, haha). Pappa kom hem efter jobbet och man åt tillsammans. I höstmörkret, med tända ljus. Matlagningen gjorde att köket blev varmt och doftade gott, det blev husets hjärta.

Och nu är jag själv där. Jag står och lagar mat och lyssnar på nått intressant programm på radion. I mitt eget lilla mysiga kök. Det blir varmt och doftar gott. Jag njuter av ensamheten och icke-stressen för jag vet att ensamheten inte varar, M. kommer hem från jobbet såsmåninom och äter tillsammans med mig.
Det är jag som är den vuxna nu, husmodern i mitt hem. Nostalgi.
Ja... det är väl bara några snoriga ungar som fattas, haha ;)
Nädå, jag är helt nöjd att ha mina egna bäbisar hårbollarna som håller mig sällskap. Världens finaste katter.

Ni fattar vad jag menar va? Att man är mittemellan. Och jag ska tillägga att den här nostaligin mest bara känns mysigt. Det var bra förr, jag trivs nu och nått spännande kommer säkert att komma.

en annan dags matlagning, hemgjorda burgare

kärlek! /ia