Då vill man skrika, börja om och stanna kvar, men vem hör en sådan sliten kommentar?

-

åhh jag är lite töntig. men jag har de här dagarna en sån konstig separationsångest över allt och alla och allt och inget och ingen särskild. över den här tiden tror jag faktiskt det är.

det är väl alltid så, alla former av någon liten förändring är lite jobbig.jag ser fram emot att börja jobba, men kommer sakna skolan också.

"sista dan", "sista uppgiften" "sista gången" "färdigt" "klart" "hejdå" "åka hem".
Liiiite sorgligt är det allt. och det är liksom så fint och bra nu och jag gillar min vardag och så tännker man på att det är midsommar snart och då vänder det och det blir inga mer ljusa sommarkvällar.

och inga mera ögon att falla. i.

och mest har jag nog separationsångest över en separation som jag inte ens vet när den kommer ske. men jag vet att den kommer snart och att den är för evigt. och att jag är skittöntig som ens bryr mig. men den ger mig det jag behöver allra mest: vardagsglädje, vardagspänning och vardagsmotivation. jag är rädd att det kommer bli... lite gråare.

/ia