-
Okej. Jag erkänner mer än gärna. Jag hade förmodligen inte haft samma behov av att blogga, samma behov av att uttrycka mig själv och mina tankar och jag hade haft en bästa vän, en själsfrände, en man, en whatever.
Men nu har jag inte det. Och jag är en människa som har ett stort uttrycksbehov. Och som älskar ord och som älskar att skriva.
Och det bästa av allt: Ingen jävel kan avbryta en när man bloggar. (ursäkta språket de som störs sig på det och tycker jag borde vara lite mer pryd) I en blogg får man säga det man vill ha sagt. Tala till punkt så att säga. Vilket jag inte är så van vid. Och kan skriva precis vad man vill. Utan att någon kan protestera förrän efteråt. Och eftersom jag är lite dålig på att ta för mig i muntliga konversationer, men jag lyssnar mer än gärna, så är ju bloggandet en perfekt lösning.
Så om nån gnäller om att bloggar, facebook (ja, jag erkänner det med – jag gör massa statusuppdateringar, mest för att det ska hända något) och andra sociala medier bara är till för att fylla nutidsmänniskan stora bekräftelsebehov. Visst gnäll på. Fine! Men vem vill inte bli bekräftad liksom? Det är väl inget fult i det? Det är ju för sjutton ett grundläggande mänskligt behov. Att bli sedd och älskad.
Och att man försöker få det genom facebook och bloggar, det tragiska i det kan väl diskuteras. Men bättre än inget, eller hur? Men jag tycker det är konstigt när det blivit något fult att söka bekräftelse. Vi är gjorde för att få bekräftelse - får vi det inte är det något som fattas oss och det kan ju ta sig vilka uttryck som helst.
Sen hur man gör det kan ju ta sig konstiga uttryck som sagt. Visst. Typ Big Brother. Och det vore kanske bättre med gamla tiders storfamiljer och hej och hå. Att man fick bekräftelsen från sin omgivning, face to face så att säga. Men ganska många nuförtiden har ingen "omgivning". Utan bara en dator, en facebook, en blogg.
Nu känner jag att jag börjar sväva ut och ska nog stanna här. Jag ville nog bara försvara min impuls om att skriva typ 5 blogginlägg om dan, för det skulle jag nog lätt kunna göra om inte tanken på att det vore ”opassande” fanns där. (visserligen skulle man nog publicera bra mycket skit då också så det är väl tur man inte gör det) Och att jag alltid känner ett behov av att försvara mig, försvara att jag älskar att blogga, försvara att jag älskar att träna vet jag inte riktigt.
Men nu har jag hållit mitt försvarstal i alla fall. Puss och god natt.
/ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar