-
riktigt så illa är det väl inte. Men Kent är bra.
och innan den här texten vill jag poängtera en sak klart och tydligt:
* jag kritiserar inte andra utan att inse att jag också är en lika stor och birdagande del av problemet!
och jag skulle kunna skriva en lång lång text om allt jag funderat/funderar på (problemet med mig är att jag tänker alldeles för mycket?!) när det gäller kristendom i Sverige idag, om frikyrkan, om tro, om söndagskristendom, om ett individualistiskt samhälle, om min egen del i det, om att inte passa in i kyrkan, om subkulturer och så vidare i evighet. Men det får komma en annan dag. (Nu är jag hungrig så jag måste gå och lägga mig så det blir frukost snart, haha. )
Så här tänkte jag bara publicera en liten text jag skrev om det när jag satt och tänkte på kyrkan i förra veckan.
Läses helst inte med en bitter underton. Bara (själv)kritisk:
Vi pratar. Så fint. Om kärlek. Om allas lika värde. Om att vara en familj. Om att älska.
Men. En bortvänd blick. När vi ser på varann. För att vi inte orkar. Ta oss ann.
Du inte mig. Och jag inte dig.
En illusion. Att vi skulle ta oss igenom. Hinnan, av individualism. Skapa revolutionen. Kärleksrevolutionen.
Omöjligt. Så länge vi är i våra bojor. Av jag, min och mitt. Så länge Han har oss där han vill. I ensamheten, i självförverkligandet.
Och vi ler. Artigt. Artighetsfraserna. Men vill vi verkligen veta: Hur mår du? På riktigt. Tänk om någon vågar. Säga svaret: Det är skit.
Vågar vi titta in? I malätna hjärtan. I sorgen, skulden, skammen. I de svartaste av synder. Vågar vi visa?
Eller vill vi bara polera? På familjen, bilen, huset, drömmen, karriären, sminket, kroppen.
Ge en tia i boxen, för syns skull. Be en bön, för att det hör till. Prata lite om Gud. Om kärlek. Om ömsesidigt beroende. Rena vårt samvete en gång i veckan. Söndag passar bra. Kan kanske klämmas in mellan jobbet, städningen, plugget, träningen, disken, dammet, blöjbytet, fritiden, tv:n, bloggen, sängen, familjen, Perfekt. En tvåtimmars skrubbning av hjärtat. Nystart. Fräscht. Och kaffe på köpet. Halleluja!
Amen.
(Jag är läskigt cynisk nu, jag vet. Kyrkan är mycket bra. Mycket äkta. Mycket kärlek.
Men även den så sjuuuuukt präglad av ett sjuuuukt idividualistikt samhälle. Tycker jag.
Eller så är jag bara avundsjuk. På att jag aldrig har och aldrig kommer passa in där. Men jag tänker inte ge upp. Inte sluta gå i kyrkan. Never ever. Jag tror på Jesus punkt slut. )
/ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar