-
Det känns liksom som om Gud och jag är ute på resa. Som att han har kickat igång mig, in på mitt livs äventyr.Och…. på både gott och ont, så har jag liksom inte tid att stanna till på perrongen, kliva av tåget och gräva ner mig i ledsamheter. Jag har redan ägnat alldeles för många år åt att vara ett lesset, gråtande barn på den där asfaltsplattformen. Så vill man inte vara med på vår resa får man gärna kliva av – no hard feelings. Men jag kan inte göra det. Jag kan inte stanna. Jag har inte tid. Inte det att jag inte har tid beräknat i timmar, dagar, veckor, månader – jag kan vänta hur länge som helst. Men jag har inte tid att vara krossad, att vara skakig och ledsen. Jag har inte tid att känna mig sårad och frustrerad. Jag har inte tid att ha ont i hjärtat, inte tid att tycka synd om mig. Inte tid att älta, inte tid att ångra. Inte tid att kämpa förgäves, inte tid att göra mig själv till ett fån. Inte tid att krypa på mina knän, inte tid att vara alldeles för snäll och blåögd. Jag vet vem jag är och jag vet mitt värde på ett helt annat sätt än förr. Så: Jag reser vidare och kanske måste man vinka hejdå. Lite hårt, lite livsnödvändigt.
Jag vill, måste, vara fri att älska.
Men inget är väl skrivet i sten, ännu.
kärlek! /ia.
(men just nu är jag bara så liiiiiiiten..- dags att sova.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar