tisdag 26 november 2013

love it will not betray you, dismay or enslave you, it will set you free. be more like the man you were made to be.

en liten story från i höstas.
om varför jag är stolt över att tillhöra en kyrka, min församling, en grupp av människor som vill göra gott.

jag är konfirmationsledare i år.
i slutet utav en av höstens träffar så skulle Per, en av de andra ledarna, göra en liten gestaltning av en berättelse ur Bibeln.
en berättelse som Jesus berättade, om vem som är min nästa. (med utgångspunkt i att Jesus sa att man skulle älska sin nästa, sin medmänniska, som sig själv...) men vem är då min nästa? vem är min medmänniska? vem ska jag hjälpa?

kortfattat ur berättelsen (ni kan läsa själv i Luk:10:25-37 ). en judisk man blir nedslagen, misshandlad och är illa tilltygad. han ligger vid sidan av vägen, skadad och blödande.
en präst passerar men han bryr sig inte och går bara förbi. en levit, alltså en sådan som kunde lagen, Guds ord, gick förbi men inte heller han brydde sig om den misshandlade mannen.
så kommer en samarier förbi. samarierna var fiende till judarna, och de skulle aldrig frivilligt ta på en en judisk man. men den här samarien känner medlidande och barmhärtighet för den misshandlade, hjälper honom, tar med honom till en säker plats och ser till att han får vård, och betalar för det.
Jesus säger att vi ska vara som den mannen.

en berättelse. ur Bibeln. som jag säkert hört hundra gånger. ändå berör Pers gestaltning mig. och berör konfirmanderna med tror jag. och jag tänker: jag vill också vara en sån.

jag vill inspireras av Jesus, jag vill vara god, jag vill våga hjälpa människor även om det känns obekvämt. jag vill ha tid för människor, jag vill inte vara en sån som blundar och går förbi.




precis när vi avslutar samlingen kommer två personer in i kyrksalen där vi sitter. de sätter sig ner på en av raden med kyrkbänkar och man ser ganska klart och tydligt att det är människor som är lite slitna och tilltufsade. det syns på kläderna. det syns i blicken.

konfirmanderna går hem, och jag känner för att göra detsamma. har bråttom, ska vidare till nästa träff, det är någon som väntar på mig, ytterligare en grej i schemat, en punkt att pricka av på to-do-listan. man skall alltid vidare...

men min inre röst sa åt mig att stanna kvar. att inte lämna över ansvaret på någon annan att ta hand om de här människorna utan stanna och lyssna till vad de har att säga. 
det känns som att Gud utmanar mig: 'satt du inte nyss och sa/tänkte att du ville vara en medmänniska. en som har tid och inte blundar. varsegod, här har du en chans att bevisa att du menar det du sa.'
och jag ba: måste jag just idag? hehe.

nä. men jag stannar. för jag känner att jag måste. ett måste som inte är negativt utan ett bra måste. mitt ansvar att vara medmänniska. mitt ansvar till att försöka göra jorden till en snällare och mer kärleksfull planet att bo på. mitt försök till att göra Sverige till ett mindre kallt land.

jag skall inte lämna ut dessa två människor och skriva så mycket om dem och vad som var deras problem. men de hade de tufft, så mycket kan jag säga. mycket sorg och skuld och ansvar. de kom från en miljö av missbruk och depressioner. de hade själva svikit några av sina allra allra närmaste. skuld och sorg.

men det gör mig stolt att vi, som kyrka, tog vårt ansvar. vi sa inte: nej vi ska låsa kyrkan nu, ni får gå nån annanstans och vi kan inte hjälpa er. vi försökte. även om man själv inte alltid kan hjälpa, kan man hjälpa att hjälpa. hänvisa till rätt personer. skapa kontakter.

jag hade bråttom, jag ville gå. men jag stannade. för ibland finns det viktigare saker än att komma i tid till ett avtalat möte: medmänsklighet.
ofta är Bibeln svår, men ibland är den så enkel. 
det står: allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. (Matt 7:12)
hade jag varit i deras situation hade jag velat bli hjälpt. framförallt sedd och inte avvisad.

jag blir stolt över att min församling har själavårdare som har i uppdrag, helt ideellt och gratis förstås, att prata med människor i sådana här situationer. en av dessa själavårdare stod hemma i sitt kök och höll på och förbereda middag för sig och sin man. hon avbröt. satte sitt eget åt sidan för att försöka hjälpa andra. ibland tror jag man måste vara inspirerad av Gud för att klara av att göra sånt.
hon kom. hon pratade. hon bad tillsammans med dem, med oss. de fick tid för ytterligare samtal och steg för att kunna ta sig vidare.

hur denna historia slutade vet jag inte. eller den är nog inte slut, alla människors historier pågår. hela tiden.

men jag vet en sak: jag är förbaskat stolt över att tillhöra en grupp som känner det som sin uppgift att värna om andra människor. en grupp som vågar se svaga, röra vid de sårade och misshandlade. jag är stolt över den medmänsklighet som ibland blommar upp i detta hårda och tidspressade samhälle.
sånt gör mig glad. och hoppfull.


kärlek! /ia

1 kommentar:

Nathalie sa...

Så uppmuntrande!