Du vet det är som om tio kampsportshundar tuggar taktfast på min halspulsåder

-
en annan dags frustration:

Varför.
Varför får du fortfarande styra mig.
Vara så stor, när jag är så liten.
Förbytas med Gud. Avgud.

Varför.
Varför får du säga till mig att jag inte är lycklig.
Att jag inte mår bra.
När jag var så glad.

Varför.
Varför får dina ord sån stor betydelse.
Varför blir det sant.
Varför blir jag ledsen, frustrerad och arg.
Varför får du möblera om i mitt hjärta, min själ.

Varför.
Varför får du mig fortfarande att känna mig dålig, otillräcklig.
Som att alla världens fel är mina fel.
Varför får jag inte vara fri, glad och lycklig.
Varför gråter du för min skull? Det gör bara ont, värre.
Mitt dåliga samvete.
Varför dömer du mig, min nära, min kära?

/ia.