beautiful you

härom kvällen när jag stod och tandborstnings-filosoferade lite framför spegeln innan läggdags kom detta lilla egenkomponerade talesätt till mig

"det viktigaste är inte att man är smal, det viktigaste är att man kan le"

(och då menar jag självklart ett sådant där äkta leende, från roten av hjärtat. ett fejkat "jo, men allt är bra" kan ju vem som helst klämma fram och klistra på sig)

och det är sådana där små ordspråk jag hela tiden försöker applicera på mitt liv. för det är kamp. MEN jag kan ju det där. att le alltså. från botten av hjärtat. har lärt mig - och det känns så fint! 

och jag vet ju att jag inte kan, inte får, ha hela mitt liv, mitt värde, min livsglädje i sådan där saker som utseende, kroppen, bekräftelsen från eventuella killar/män och sånt.
"Bara i dig har min själ sin ro...."


nästan varje morgon ber jag denna bön: Gud, ske i din vilja, inte min. Men det ska ärligt sägas, det är svårt att be den bönen med ett helt uppriktigt hjärta. men jag försöker. vill.
för det är ju så mycket i mitt liv som jag vill ska gå min egen uttänkta väg. jag vill så mycket. drömmer så innerligt. men om saker som ju säkert inte skulle vara så bra för varken mig eller de andra personerna inblandade.

läste detta i min Bibel i morse, avslutar med det:

Jag skall bygga upp dem, inte bryta ner. Jag skall plantera dem, inte rycka upp. Jag skall ge dem förmågan att lära känna mig och förstå att jag är Herren. De skall vara mitt folk och jag skall vara deras Gud, när de återvänder till mig av hela sitt hjärta. 
(Jer 24:6-7) 

Kärlek! /ia