ris och ros.

något bra jag vill berätta:
häromdagen i princip nästan-lovade jag att komma tillbaka till 45.an och jobba nästa sommar också. och C. har nästan-lovat att jag får komma tillbaka när jag kommer hem från resan, i decmeber alltså. sen som timvikarie kan man ju aldrig veta hur mycket jobb det blir... men att de vill ha mig där, att jag förmodligen kommer få en del jobb iallallafall gör mig helt.... hjärteglad! för jag älskar den platsen. älskar jobbet. älskar patienterna. älskar mina arbetkamrater. älskar stämningen.
så detta gör mig så glad. det känns tryggt. jag behöver trygghet. orkar inte byta avdelning nu känner jag. orkar inte hetsa runt och leta jobb och ta vilket jobb som helst. vill trivas, det är väldigt viktigt för mig. tror det är viktigt också för tillfrisknandet från äs just detta att trivas och vara trygg på de platserna man befinner sig. här känner jag mig uppskattad och omtyckt och det är livsviktigt för denna lilla oros-tjej.
som idag: allra bästa räddningen för en jobbig dag är ju faktiskt att komma hit och få ha gemenskap med arbetskamraterna. finingar!

något lite sämre:
för de som inte tycker att man kan räkna ett kokt ägg eller sallad som "riktig", lagad mat... så måste jag snopet erkänna att det idag (snart fredag) blivit ett (!) ynka mål med lagad mat (köttfärssås igår - från mamma) sedan i lördags (då jag pillade i mig några skivor blodpudding). illa!
inte det att jag svälter ihjäl. tvärtom. det är ju för att jag inte går ner i vikt som jag tycker jag kan hoppa över det här med mat. åtminstonde. och för att det är så nedrans tråkigt och tidsödande, enligt mig, att göra riktigt mat. och lever på ägg, finn crisps, ost, smörgås, skorpor och choklad. skitdåligt ju!
och: när magen blir full av oro, för andra grejer (kanske berättar om det sen) så blir det ju inte direkt enklare att motivera sig att äta mat. när man är så orolig/stressad så man har NOLL sug efter det.

idag var Herr Ågren på besök. och talade om för mig hur lat och odiciplinerad jag är. (för att jag bara inte oooorkade ta mig ut på morgonprommenad i regnrusket) han pepprade mig med vilka groteska armar jag har. hur dålig jag är. hur självisk. dålig karaktär. osv.osv.
man tar till de knep man kommer på i sådana situationer: lyssna på julsånger av carola. för att försöka hitta lite frid och ro i kroppen. då får man göra sånt, i augusti.
och gick och tränade såklart.... fastän jag önskade att jag hade haft ro att mysa ner mig med en film istället.

vet ni vad?
imorn har man chansen att göra det till en bättre dag!
(antar att det är lika bra att masa sig ut och gå så kanske det känns bättre...+ träning)
men jag ska också försöka öva på att vara snäll mot mig själv och utmana mina demoner..

men att sluta väga mig känns som ett oövervinnerligt steg just nu.  för att jag ej vill sluta. kan ej motivera mig. vill ha koll - så jag inte vaknar upp en dag och väger 100kg utan att ha märkt det själv.

kärlek! /ia.