fight for the right to party

varje dag tar jag kampen.

kampen om att se mig själv på ett bra sätt eller ett dåligt sätt. kampen om vilka tankar som ska få styra mitt liv. kampen om hur mycket min inbillning att jag är groteskt tjock ska få påverka min vardag. kampen om jag ska tycka att jag är fin eller ful, dålig eller bra. kampen om jag ska kunna äta utan dåligt samvete eller ej. kunna hoppa över träning eller inte. osv osv.

och ja, ofta, allt oftare, vinner den goda sidan. de goda tankarna. jag lär mig att hantera mig själv. lär mig att vara snäll mot mig själv. det kan gå hela dagar utan ångest. jag kan tycka att jag är söt, värdefull, bra, en god människa. jag kan släppa på kontrollen och ha spontana dagar. jag kan vara social och skratta från hjärtat.

det är jättebra och jättefint att livet har kunnat bli så.

MEN jag undrar: hur vore livet utan denna dagliga kamp? hur vore livet om detta kom naturligt? hur är livet för dem som vaknar varje dag och i grund och botten hela tiden har den känslan att de duger och är fina och bra och tillräckliga precis som de är? som inte hela tiden måste kämpa med tankarna? 

hur vore livet om det inte ständigt var en kamp?

jag önskar att bli ännu friare. för jag märker ju att när jag har bra dagar så blir jag också fri att älska.

älska livet, älska världen, älska Gud, älska medmänniskor, älska mig själv. när inte all energi går åt åt att hantera sig själv och sina tankar, kämpa för de goda tankarna, så blir det ju ofta så himla bra och enkelt. jag blir en bättre människa då. en bättre vän. och det är ju sådan jag innerst inne vill vara: glad, trygg och snäll.

jag andas ut oron. andas in friden.

en annan dags fika. gott. (och jag får!)

kärlek! /ia