det här med uppmärksamhet och bekräftelse talas det ofta om i negativ bemärkelse. bekräftelsebehov är något som man säger med nedsättande ord. det är lite fult att säga att man vill bli älskad och omtyckt.
men jag tänker precis tvärtom.
alla vill bli sedda och älskade.
jag vill det! jag vill bli omtyckt.
jag vill inte att folk ska prata illa om mig eller ogilla mig. jag vill ha vänner som gillar mig, föräldrar som älskar mig och en pojkvän som visar att han tycker om mig. jag vill göra ett bra jobb och bli omtyckt av mina arbetskamrater. jag vill att min chef gillar mig och det jag gör och jag vill att folk i allmänhet ska tycka att jag är en schysst tjej. jag vill inte att folk ska tycka att jag är ful och jag tycker det är roligt när folk säger snälla saker om mig.
vill vi inte nästan alla detta, ovanstående, innerst inne? men det kanske är lite fult att erkänna det. nuförtiden skall man ju vara oberoende, stå på egna ben, förverkliga sig själv och strunta i vad andra tycker och tänker om en.
jag tänker att det är en djupt grundad instinkt hos oss människor att vilja bli omtyckta. eller har jag fel? är det inte något helt naturligt, något som ligger rotat i oss.
tänk dig ett barn som blir avvisad sina föräldrars kärlek, hur djupt såras inte detta barnet?
en helt annan sak, som jag tror vi förväxlar med det vi tänker på när vi hör 'bekräftelsebehov', är HUR vi söker bekräftelse. och där kan jag hålla med om att det blir helt fel ibland.
fjortonåriga tjejer som visar sina kroppar för äldre män mot betalning, det är, tror jag, ingen sund form att ta emot sitt bekräftelse behov i.
att supa och slåss är kanske inte är ett bra sätt att få behovet av uppmärksamhet uppfyllt.
att hela tiden, så fort man har chansen, prata om sig själv är kanske inget smart sätt att bli omtyckt och älskad.
att gå ned i vikt, sluta äta för att man tror att man ska bli 'smal och lycklig' är ett bekräftelsebehov som kommer föra dig ner i djup olycka.
men det är viktigt att få känna sig älskad.
nu.
nu när jag blivit vuxnare, mognare, hittat mig själv, vet vem jag är, tagit mig igenom hundåren så inser jag: jag är älskad.
ja jag känner mig faktiskt det, på riktigt, och det gör en sån enorm skillnad i ens liv. det är som mjuk bomull runt hjärtat, hjärtat som annars hotar att brista och gå sönder, att få känna sig älskad.
kanske är det jag som förändrats. kanske är det situationerna runtomkring mig som faktiskt förändrats.
jag tror inte att jag måste vara smalast och snyggast för att vara någon värd att tycka om.
jag tror inte att jag måste vara en 'perfekt' kristen för att bli omtyckt av de andra kristna, för perfekt blir ingen. och det är i mina brister och sår som också min styrka ligger, för det är där Gud kan använda mig som mest.
jag tror inte att mina vänner och arbetskamrater förväntar sig någon prestation av mig för att de ska kunna gilla mig. de gillar mig för att jag är jag, lilla ia, och jag gör så gott jag kan och det räcker.
mina föräldrar visar för mig att de ställer upp på mig, de vill att jag ska må bra, de tycker om att umgås med mig. jag gör val som kanske inte är de det allra helst önskat för mig, men ändå blir jag inte dömd utan får deras kärlek. det är att vara älskad.
Micke gillar mig. vi kanske inte alltid visar det på det sättet den andra önskar, och det är kanske inte alltid enkelt när den enas hjärta ropar. 'SÄG att du tycker om mig' (jag alltså, haha), medan den andre har andra sätt att visa att den bryr sig. och jag vet ju, annars skulle han inte vara här med mig idag.
i min församling får jag känna mig så oerhört älskad och omsluten. vänner i alla åldrar som bryr sig om varandra, som vågar dela livet, det riktiga livet, med varandra. vänner som inte dömer utan som stöttar. stöttar och ber, den finaste gåvan att få.
jag känner mig älskad av Gud. han är inte någon halvelak farbror som sitter på ett moln och tittar ner på mig för att se och påpeka alla fel jag gör. han hade kunnat gjort det, han har rätten till det, men han valde att inte göra så.
han valde att älska oss och förlåta oss för våra snedtramp och istället låta sin son ta all den där skiten, alla sorters straff, på sig. Gud vet att jag gör fel, jag behöver inte vara rädd att dölja mina tillkortakommanden. han älskar mig ändå, med mina brister, för han har skapat mig till sin avbild. precis som du. och han vill bara det bästa för oss. det är stort.
med allt det här i botten blir det kanske inte lika viktigt vad andra människor, runt omkring och lite längre bort än den här närmsta kretsen, tycker och tänker om mig. men visst vill man, som sagt, att de flesta tycker att man är en schysst person. och de tror jag de gör. sen om några tycker annorlunda, då måste det få vara så.
vad vill jag säga med det här? skryta med hur jäkla omtyckt jag är? NÄ. bara berätta att jag har insett att det är viktigt för mig, som för de flesta människor, att känna sig omtyckt och att det är inget fel i det. men man kan söka bekräftelse på endera ett sätt som gör att man blir nöjd och okej med sig själv, eller på ett sätt som skapar ett hål i en där man hela tiden måste göra mer och göra bättre.
välj det första alternativet.
och de som verkligen tycker om dig på riktigt, de gör det för den du är, inte för vad du gör.
och jag är helt säker på att du har åtminstone några personer runt omkring dig som verkligen älskar dig på riktigt.
det är det som betyder något.
men jag tänker precis tvärtom.
alla vill bli sedda och älskade.
jag vill det! jag vill bli omtyckt.
jag vill inte att folk ska prata illa om mig eller ogilla mig. jag vill ha vänner som gillar mig, föräldrar som älskar mig och en pojkvän som visar att han tycker om mig. jag vill göra ett bra jobb och bli omtyckt av mina arbetskamrater. jag vill att min chef gillar mig och det jag gör och jag vill att folk i allmänhet ska tycka att jag är en schysst tjej. jag vill inte att folk ska tycka att jag är ful och jag tycker det är roligt när folk säger snälla saker om mig.
vill vi inte nästan alla detta, ovanstående, innerst inne? men det kanske är lite fult att erkänna det. nuförtiden skall man ju vara oberoende, stå på egna ben, förverkliga sig själv och strunta i vad andra tycker och tänker om en.
jag tänker att det är en djupt grundad instinkt hos oss människor att vilja bli omtyckta. eller har jag fel? är det inte något helt naturligt, något som ligger rotat i oss.
tänk dig ett barn som blir avvisad sina föräldrars kärlek, hur djupt såras inte detta barnet?
en helt annan sak, som jag tror vi förväxlar med det vi tänker på när vi hör 'bekräftelsebehov', är HUR vi söker bekräftelse. och där kan jag hålla med om att det blir helt fel ibland.
fjortonåriga tjejer som visar sina kroppar för äldre män mot betalning, det är, tror jag, ingen sund form att ta emot sitt bekräftelse behov i.
att supa och slåss är kanske inte är ett bra sätt att få behovet av uppmärksamhet uppfyllt.
att hela tiden, så fort man har chansen, prata om sig själv är kanske inget smart sätt att bli omtyckt och älskad.
att gå ned i vikt, sluta äta för att man tror att man ska bli 'smal och lycklig' är ett bekräftelsebehov som kommer föra dig ner i djup olycka.
men det är viktigt att få känna sig älskad.
nu.
nu när jag blivit vuxnare, mognare, hittat mig själv, vet vem jag är, tagit mig igenom hundåren så inser jag: jag är älskad.
ja jag känner mig faktiskt det, på riktigt, och det gör en sån enorm skillnad i ens liv. det är som mjuk bomull runt hjärtat, hjärtat som annars hotar att brista och gå sönder, att få känna sig älskad.
kanske är det jag som förändrats. kanske är det situationerna runtomkring mig som faktiskt förändrats.
jag tror inte att jag måste vara smalast och snyggast för att vara någon värd att tycka om.
jag tror inte att jag måste vara en 'perfekt' kristen för att bli omtyckt av de andra kristna, för perfekt blir ingen. och det är i mina brister och sår som också min styrka ligger, för det är där Gud kan använda mig som mest.
jag tror inte att mina vänner och arbetskamrater förväntar sig någon prestation av mig för att de ska kunna gilla mig. de gillar mig för att jag är jag, lilla ia, och jag gör så gott jag kan och det räcker.
mina föräldrar visar för mig att de ställer upp på mig, de vill att jag ska må bra, de tycker om att umgås med mig. jag gör val som kanske inte är de det allra helst önskat för mig, men ändå blir jag inte dömd utan får deras kärlek. det är att vara älskad.
Micke gillar mig. vi kanske inte alltid visar det på det sättet den andra önskar, och det är kanske inte alltid enkelt när den enas hjärta ropar. 'SÄG att du tycker om mig' (jag alltså, haha), medan den andre har andra sätt att visa att den bryr sig. och jag vet ju, annars skulle han inte vara här med mig idag.
i min församling får jag känna mig så oerhört älskad och omsluten. vänner i alla åldrar som bryr sig om varandra, som vågar dela livet, det riktiga livet, med varandra. vänner som inte dömer utan som stöttar. stöttar och ber, den finaste gåvan att få.
jag känner mig älskad av Gud. han är inte någon halvelak farbror som sitter på ett moln och tittar ner på mig för att se och påpeka alla fel jag gör. han hade kunnat gjort det, han har rätten till det, men han valde att inte göra så.
han valde att älska oss och förlåta oss för våra snedtramp och istället låta sin son ta all den där skiten, alla sorters straff, på sig. Gud vet att jag gör fel, jag behöver inte vara rädd att dölja mina tillkortakommanden. han älskar mig ändå, med mina brister, för han har skapat mig till sin avbild. precis som du. och han vill bara det bästa för oss. det är stort.
med allt det här i botten blir det kanske inte lika viktigt vad andra människor, runt omkring och lite längre bort än den här närmsta kretsen, tycker och tänker om mig. men visst vill man, som sagt, att de flesta tycker att man är en schysst person. och de tror jag de gör. sen om några tycker annorlunda, då måste det få vara så.
vad vill jag säga med det här? skryta med hur jäkla omtyckt jag är? NÄ. bara berätta att jag har insett att det är viktigt för mig, som för de flesta människor, att känna sig omtyckt och att det är inget fel i det. men man kan söka bekräftelse på endera ett sätt som gör att man blir nöjd och okej med sig själv, eller på ett sätt som skapar ett hål i en där man hela tiden måste göra mer och göra bättre.
välj det första alternativet.
och de som verkligen tycker om dig på riktigt, de gör det för den du är, inte för vad du gör.
och jag är helt säker på att du har åtminstone några personer runt omkring dig som verkligen älskar dig på riktigt.
det är det som betyder något.
bilder från senaste:
 |
| sötaste Sigge-kissen |
 |
| utflykt till Källslätten med jobbet. proffsigare bilder kommer såsmånigom ;) |
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar