de som är värda att se upp till

jag tänkte på det häromdagen. såg en utav dessa fantastiska undersköterskor på mitt jobb utföra sitt arbete. tvätta en annan, gammal och sjuk, människas kropp. så vana rörelser, mjukt och med oerhörd ömhet och respekt.
och min respekt väcktes ännu mer.

jag ägnade det en tanke.
en av dessa äldre undersköterskor. som ägnat sitt liv, vigt sitt liv, åt att hjälpa andra.
göra det där ingen annan vill göra, det 'fula' arbetet, men som kanske är det vackraste som finns? att vårda, så nära så nära. vårda det sjuka och se det friska. se människor i deras mest utsatta situationer, när de inte längre klarar av att tvätta sig själva, sköta sin hygien själv, gå på toaletten själv.
en så oerhört utsatt situation. 

många människor rynkar på näsan åt detta. detta 'skitjobb'. skitjobb och en skitlön. för det är vad de får. det är vad många av oss inom vården får. att ta hand om människor i deras mest pikanta situationer, det är inget som lönar sig i plånboken.

men kanske får man något annat? känslan, när man ser tillbaka på sitt liv: all den arbetstid jag faktiskt spenderade, alla timmar på jobbet, det var för något meningsfullt. något jag kan känna mig stolt över.

jag betraktar den här undersköterskan. den äldre, den vackra, den försynta. som gör sitt jobb med sådan självklarhet och hon klagar aldrig.
jag tänker att hon tillhör en annan generation än mig, som haft en annan livsstil än vad jag och min generation har. en generation där man är trogen. också det fyller mig med beundran.
alla dessa äldre människor som faktiskt varit trogen sitt yrke och sin arbetsplats i många årtionden. och kanske klarat av att vara trogen sin partner med.
en annan generation som inte är som oss unga, som hela tiden måste byta, måste utvecklas, inte kan vara nöjda med det vi har. vi som alltid ska vidare, uppåt.

de riktiga hjältarna är de som står kvar. de som inte måste 'självförverkliga' sig utan kan nöja sig och se glädjen i det lilla, enkla livet. 
hjältarna är de som vårdar dessa gamla människors kroppar år efter år. de som ställer upp, de som stannar tillräckligt länge på en arbetsplats för att verkligen lära sig hantverket. ja vård är verkligen ett hantverk, och det tar många år att behärska det helt och fullt.

utan dessa erfarna undersköterskor på min arbetsplats vore jag ingenting. 
och att de sedan efter trogen tjänst i säkert 40 år inte får en pension som värdig deras slit är så skamligt tycker jag! att man knappt ska kunna leva på pengarna man får fastän man ställt upp med bland det viktigaste jobbet som finns, och slitit ut sina egna kroppar och psyken för detta. vi vill väl alla bli omhändertagna när vi är svaga och sjuka, eller hur? 
men de som ägnar sig åt det får skylla sig själv sedan om det blir vatten och bröd efter 65-årsdagen. typ.
hu, men ja det här skulle ju inte bli något politiskt inlägg.

jag beundrar alla yrkeskategorier på min arbetsplats.
läkarna som har så oerhört mycket kunskap och är så skickliga. de är väl värda sin lön. jag önskar bara att gapet ner till oss sjuksköterskor och undersköterskor inte var så stort.
sekreterarna som gör ett hästjobb i skymundan och kan svara på varenda praktisk och administrativ fråga man har.
mina sjuksköterskekollegor som jobbar och sliter och hela tiden offrar av sig själva för att patienterna skall ha det så bra som möjligt.

men den där morgonen. när jag såg den oerhört vana och erfarna undersköterskan tvätta en kropp, för säkert tiotuseende gången i sitt yrkesliv, men ändå med en sådan professionalitet och respekt och kärlek.
det berörde mig djupt. fick mig full av beundran inför en generation och en yrkeskår som har något vi alla borde se upp till: kunskap, ödmjukhet, respekt.

även om jag själv, med den generationen jag tillhör, kommer byta arbetsplats ett antal gånger i mitt liv hoppas jag ändå att jag kan se tillbaka på mitt yrkesliv och känna att jag var en trogen och ödmjuk arbetare. någon som de yngre kan se upp till en gång.
jag ser upp till er.

kärlek! /ia