Jag skriver nästan aldrig här mera om 'min kamp mot ätstörningar'. Vet ni varför? Jo, för att kampen är över .
Ja jag kallar mig faktiskt för det nu. Helt frisk. Visst finns vissa tankar där ibland men jag låter dem liksom (nästan) aldrig ta över. Ingen ångest. Jag kan hantera det, jag har perspektiv och proportioner. Jag vet att jag har ett annat, djupare, värde än antal kilon som visas på vågen.
Men jag ska ju inte glömma att skriva om hur glad och TACKSAM jag är över det här. Hur mycket lättare mitt liv är utan ätstörningar. Lättare, enklare, gladare.
Det är nästan så jag inte tänker på det längre. Det går så enkelt, man äter när man är hungrig, tills man är mätt. Inget är förbjudet, även om jag gärna försöker hålla mig någorlunda 'hälsosam'.
Jag tränar för att det är roligt och för att både kropp och psyke mår så mycket bättre när jag tränar.
Men när jag kommer på mig själv, minns hur jag levde, och jämför med hur det är nu så blir jag bara så lättad. Att jag kom ur det där, plågandet av sig själv. Det är SÅ inte värt det, oavsett om man skulle väga några kilo mindre. Det är inte värt att må så dåligt, att vara så hård och elak mot sig själv.
Det är så skönt att kunna umgås i sociala situationer utan att få världens ångest över vad man ätit. Skönt att kunna ha fokus och tankar på något annat än träning och mat, kompenserande och vikt.
Och jag är tacksam.
Till mig själv som ville bli frisk och kämpade för det. Att jag vågade. Att jag kämpade mig igenom ångesten.
Till mina vänner.
Till mamma. Som alltid funnits där, lyssnat på mig och tjatat på mig. Tjatet som höll på att göra mig galen, men som jag nu förstår berodde på att hon brydde sig. Och faktiskt visade det.
Till Micke. Utsänd som en räddande ängel, räddade mig från ensamheten. Vågade få mig att tro att jag och kroppen duger som den är. Som fått mig att våga äta mat, vilken mat som helst. Som får mig att känna mig som någon värd att ha. Som får mig att tycka att det är viktigare att ha roligt än att vara supersmal.
Till Gud. Till de som bett för mig. För att Jesus har visat vem han är och att han vill hjälpa mig. Som går vid min sida varje dag och ger mig hopp och mod, styrka och kraft.
Ödmjukhetens konung.
Jag duger som jag är.
Kärlek!/ ia
Ja jag kallar mig faktiskt för det nu. Helt frisk. Visst finns vissa tankar där ibland men jag låter dem liksom (nästan) aldrig ta över. Ingen ångest. Jag kan hantera det, jag har perspektiv och proportioner. Jag vet att jag har ett annat, djupare, värde än antal kilon som visas på vågen.
Men jag ska ju inte glömma att skriva om hur glad och TACKSAM jag är över det här. Hur mycket lättare mitt liv är utan ätstörningar. Lättare, enklare, gladare.
Det är nästan så jag inte tänker på det längre. Det går så enkelt, man äter när man är hungrig, tills man är mätt. Inget är förbjudet, även om jag gärna försöker hålla mig någorlunda 'hälsosam'.
Jag tränar för att det är roligt och för att både kropp och psyke mår så mycket bättre när jag tränar.
 |
| träningsglädje. på riktigt |
Men när jag kommer på mig själv, minns hur jag levde, och jämför med hur det är nu så blir jag bara så lättad. Att jag kom ur det där, plågandet av sig själv. Det är SÅ inte värt det, oavsett om man skulle väga några kilo mindre. Det är inte värt att må så dåligt, att vara så hård och elak mot sig själv.
Det är så skönt att kunna umgås i sociala situationer utan att få världens ångest över vad man ätit. Skönt att kunna ha fokus och tankar på något annat än träning och mat, kompenserande och vikt.
Och jag är tacksam.
Till mig själv som ville bli frisk och kämpade för det. Att jag vågade. Att jag kämpade mig igenom ångesten.
Till mina vänner.
Till mamma. Som alltid funnits där, lyssnat på mig och tjatat på mig. Tjatet som höll på att göra mig galen, men som jag nu förstår berodde på att hon brydde sig. Och faktiskt visade det.
Till Micke. Utsänd som en räddande ängel, räddade mig från ensamheten. Vågade få mig att tro att jag och kroppen duger som den är. Som fått mig att våga äta mat, vilken mat som helst. Som får mig att känna mig som någon värd att ha. Som får mig att tycka att det är viktigare att ha roligt än att vara supersmal.
Till Gud. Till de som bett för mig. För att Jesus har visat vem han är och att han vill hjälpa mig. Som går vid min sida varje dag och ger mig hopp och mod, styrka och kraft.
Ödmjukhetens konung.
Jag duger som jag är.
Kärlek!/ ia
1 kommentar:
Ia!! <3<3<3
Skicka en kommentar