.. en av dessa mina minsta...

Uppmärksammar läsare som följer mig på IKON kan nog känna igen de blogginlägg jag publicerar där. Och det är inte så underligt, för de senaste veckorna har jag mest lagt in inlägg som jag redan publicerat på den här bloggen. För skrivinspirationen är inte på topp. Men man vill ju inte att det ska vara helt tomt heller när man blivit ”anlitad” på det sättet:) så som tur är har jag ju en massa gamla inlägg om Gud och tro och sånt som jag pluttar upp där ibland. Jag fuskar helt enkelt ;)

På tal om det förra inlägget, där jag skrev något om att det kanske är viktigare att följa Jesus än hur stor tro man har så vill jag ge ett exempel på en person som jag tycker lyckas med detta, och som jag alltid kommer beundra för just det: Min mamma, Anna-Lena. Oavsett hur vår mor-dotterrelation än har varit, är och kommer att bli så finns det en sak som ingen nånsin kan ta ifrån henne: Hon kämpar på de svagas sida. Hon ställer upp. Hon offrar sin egen bekvämlighet. Och brinner för att se och hjälpa dem ingen annan vill se och hjälpa. Hon är inte rädd för skit under naglarna och hårt arbete – utan lön. (eller lön i mänsklig mening i alla fall) Så länge jag kan minnas har hon talar sig varm om de utsattas fattighet, om hur vi som har det så bra borde göra något för de som har det mindre bra. Oavsett om vi i familjen själva haft det knapert ekonomiskt har det alltid funnits pengar att ge till insamlingar, välgörenhet och fadderbarn. Det har varit naturligt, så gör man bara. För man har alltid råd, med något litet. Men där många människors engagemang ofta slutar där, vid en hundring i bössan nån gång ibland (mitt gör det – men jag tror att min mammas gener för de utsatta satt sina spår i mig, som medfött i modersmjölken, och kommer att återspeglas och föras vidare…) Hursomhelst, mamma gör mer. T.ex. så har hon sedan vi två var på en hjälpresa till Rumänien, 2007, startat en hjälporganisation där hon samlar in kläder och pengar för att kunna skicka kläder, mat, hygienartiklar medmera till barn i rumänien som har det illa ställt. Hur många timmar som gått åt till detta? Många, många! Hur mycket engagemang? Massor! Hur många kilo kartongbärnade? Tonvis! Hur många kronor i betalning? Noll. Men tack vare detta kommer några barn i rumänien vara något mindre hungriga, något mer välklädda, något mer renliga, något mer välutbildade. Och säkerligen, vilket nog är den största grejen av alla: känna sig något mer glada, värdefulla, sedda.

DET engagemanget kommer jag alltid beundra. Och jag tror fler än jag gör det, kära mamma! Inte minst den där mannen som hette Jesus och vandrade på jorden för 2000 år sedan som säger ”vad ni har gjort för en av dessa mina minsta, det har ni gjort för mig”. Som säger ”Följ mig”. Du kommer få världens största applåd i himlen, tänk på det när det är tufft. (Här kan ni gå in på hemsidan och skänka pengar!)

lilla, lilla mamma, med ett stort hjärta <3

kärlek! /ia.