Brev till Gud (jo han behöver säkert ett blogginlägg för att höra mig, haha...):
Jag hoppades, och försökte, igen. Tänkte att denna gång kanske. Kanske det skulle ske, det där jag väntat på i så många år. Det där som inte varit ok sedan jan-07. Över fem år sen alltså... Och jag har drömt om hur jag skulle berätta för alla hur jag bett till dig och du skulle göra mig frisk. Och jag har tänkt att det vore det enda, sista steget till att jag kanske skulle helt kunna friskförklara mig själv. Men något fattas. Den fysiska biten. Och jag har hoppats. Och bett. Och blivit bedd för...
Men tillslut orkar man inte mer. Man orkar inte bli besviken, gång på gång på gång. Undra: varför händer det aldrig? När jag ber. När andra ber. Man låter det gå några månader, nått år, och försöker igen. Men det händer absolut ingenting. Nu har jag börjat blivit rädd. Läskiga framtidstankar. Om hur jag förstört mig själv, min kropp, för all framtid? Och det var ju det man varnade mig för…
Så nu Gud, har du ca 10h på dig, 10h på fem år, innan jag ger upp, igen. Kanske sista gången, för som sagt, man orkar inte hur mycket besvikelse som helst. Jag tänkte "till jul". Som blev till "när skolan börjar igen", till "efter examen". Men nä, nu får det vara slut på tidsfristen. Jag ger upp, blir en duktig flicka och lyder läkarna. Jag trodde du var större än dem.
Men, dina vägar är outgrundliga. Jag förstår inte allt. Kanske det finns någon mening i detta också. Kanske inte.
men jag är din. oavsett och för alltid.
kärlek! /ia
2 kommentarer:
Oj, vilken liten text.. Tyvärr är den typ oläslig på min skärm.. :( Antar att du gjort den kursiv? Tänk på att vissa har små skärmar.. ;)
Gick bättre att läsa i mobilen, men du kanske hade ett syfte med liten text. Hoppas det där du skriver om löser sig! Håller alla tummar jag har och tänker på dig. Kram
Skicka en kommentar