När jag bestämt mig för att ge något och någon den mest ärliga chans jag någonsin gett något så tänker jag stå fast vid det beslutet.
Eftersom jag bestämt mig att jag vill bli frisk och leva ett fritt liv, så måste jag fortsätta att vilja det, kämpa för det, inte ge upp. Slita lite, helt enkelt. Att inse, och erkänna för sig själv, att man har problem kanske är en första del av lösningen?
Jag har bestämt att följa Jesus. Det beslutet var noga överlagt när jag valde att döpa mig. Då måste jag tro på att han är vid min sida även de dagar jag inte orkar se.
Eftersom jag bestämt mig att jag vill vara en ödmjuk människa, inte sätta hårt mot hårt, så måste jag följa det beslutet och aldrig ge mig åt stolthet och hårdhet.
Eftersom jag bestämt att jag vill att min blogg ska mestadels sprida något positivt, vara peppande, men samtidigt ärlig, så måste jag kämpa och tänka ”nej” varje gång jag vill posta något om mina upp-och-ner-känslor, om känslan av att misslyckas osv. Det blir bättre sen - andas bara lugnt.
Eftersom jag vill kunna älska mig själv måste jag sluta noja, sträcka på ryggen igen, vara stolt och nöjd över den jag är och det jag gör. Oberoende av andra människors bekräftelse.
När jag är ledsen ofta måste jag fråga mig: Slarvar jag med maten? Eftersom det så ofta är den enkla anledningen till att jag blir sån.
När självförtroendet sviktar måste jag lära mig lita på alla som bekräftat att jag kan skriva, att jag är bra på det, att det kanske är en gåva. Sluta skämmas över att jag har ett ”behov” att blogga. Sluta tänka ”allt du skriver kan misstolkas och missförstås, allt du säger kan vändas emot dig”.
När det är tungt måste jag sluta låtsas, erkänna: Livet är inte perfekt, här och nu. Jag tycker att det är jobbigt att vara ensam och känna mig ensam. Jag kan tycka det är jobbigt att vara singel i en församling där alla andra är par. Jag kan tycka det är jobbigt att ha många kvällar ensam hemma. Det är inte fult att känna så.
När det stormar måste jag lära mig att vila tryggt i Guds famn. Veta att han bär mig. Du som bar mig igenom, bär mig igen, bär mig nu och bär mig ända hem. Jag måste ha min källa till glädje där. Inte vackla så mycket.
När jag vet att jag är så oerhört sårbar, så naken, så kanske jag måste lära mig att skydda mitt hjärta. Ibland. För tillfället.
När jag mår bra på morgonen, förmiddagen, dagen och det bara blir jobbigt framåt kvällen och natten så måste jag lära mig att lägga mig och sova.
Viljebeslut är skönt, och ett måste om man flackar hit och dit som jag så ofta gör. Så länge jag är pigg och utvilad funkar jag. När jag blir trött, slarvar med sömn, mat osv. blir jag ett känslomonster. Det tar energi. Men det är ok att känna känslor också..
Käre gode Gud, gör mig lite mer stabil.
Kärlek! /ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar