you can't stand too see me shaking

-
Oh shit alltså! Jag vet knappt om jag ska gråta eller skratta åt mig själv just nu. Eller det är väl det jag gör egentligen, gråter och skrattar. Visserligen brukar väl mitt humör och mina känslor kunna vara lite instabila och svajiga, men nu är det extremt. Som tur är kan man ju som tjej alltid skylla på hormoner och så, och i detta fall tror jag att det kan vara en del av förklaringen. Och kanske också att kroppen ligger lite på gränsen. Huvudvärk och illamående brukar inte höra till min vardag, men just nu får jag kanske acceptera det.

Exempel: igår och idag vaknar jag glad. Utvilad, pigg, positiv, lugn, snäll… och sen blir jag typ ledsnare ju längre dagen går. och idag efter jag varit i kyrkan(, åh denna ljuvliga församling och ljuvliga Gud som är så fantastiskt. Där människor kommer fram och säger: Jag har känt att du ligger på mitt hjärta och att jag ska börja be för dig om kvällarna, är det ok om jag gör det? Om det är ok? Självklart! Att få stöd på det sättet är nog den allra bästa hjälp man kan få tror jag.) Så tack alla ni som tänker på mig! Och tack alla som uppmuntrar och stöttar.

Hursomhelst, (jag är expert på sidospår!) jag går hem och känner mig typ som världens lyckligaste människa. Som jag faktiskt så ofta gör nuförtiden. Är det inte fantastiskt att få känna så? Sen drar jag upp på Lugnet och åker 2mil skidor, det går ganska bra, känner mig stark. Men man blir ju trött efteråt. Och just nu känner jag mig mer yrslig än jag brukar. Så när jag åkt klart, både igår och idag, är jag lite borta i huvudet, lite skakis, och rätt svimfärdig. Så vad händer? När jag kommer hem måste jag sätta mig på golvet och gråta en skvätt. Och hålla hårt i diskbänken när jag kokar mina ägg eftersom jag inte är säker på att benen bär. (Och nej, biologiska mamma och alla andra som beter sig som sånna, det är INTE farligt med lågt blodtryck!) Och sen nu, ca 20 minuter senare, sitter jag och skrattar åt mig själv för hur jag betedde mig alldeles, alldeles nyss. Och snart gråter jag säkert igen. Lite komiskt, men rätt tröttsamt faktiskt.

Men jag antar att jag får tycka att det är ok att det är så just nu. Att jag faktiskt inte orkar så mycket mer än såhär. Inte orkar hitta på massa grejer efter att jag åkt skidor. Inte orkar träffa jättemycket vänner just nu (det finns ju säkert massa tid att ta igen det i vår när jag ”bara” är timvikarie!). Inte alltid orkar vara glad och positiv.

MEN jag lär mig saker också. Jag lär mig att säga nej. Jag lär mig att man får vara svag. Jag lär mig att inte ta min ledsamhet alldeles för hårt utan att den helt enkelt kan bero på hormoner och att jag pressar kroppen rätt hårt. Jag lär mig att jag inte ska pressa mig själv alldeles för hårt, psykiskt. För från och med nu och de tre veckorna det är kvar har jag lovat mig själv att bara vasaloppsträna när jag känner för det, när jag har lust. För att det inte ska bli för jobbigt och stor psykisk press, vasaloppet är inte värt att jag ska må dåligt över! Så nu tänker jag ”unna” mig att jag får ta ledigt från skidåkningen nån dag även när jag är ledig och skulle kunna åka. Jag tänker inte heller tvinga i mig massa mat för att det vore mer optimal uppladdning, Vasaloppet är inte värt att mina ätstörningstankar får spädas på.

Jag lär mig också att allt inte kan vara perfekt, alltid, ännu. Att det i gamla relationer som gått mycket framåt på senare år faktiskt kan komma bakslag och att man får lära sig att leva med det. Jag får lära mig att jag fortfarande är känslig, lätt blir ledsen men att det är ok. Att det får finnas en tid för närhet men också en tid för distans. Och så kan man ta upp saker man behöver jobba på längre fram igen, när man inte är lika psykiskt instabil.
Och i det där som gör mig rädd, rädd att något har förändrats, i det får jag lära mig att svälja min stolthet, gång på gång. Och det är bra för mig. För jag vill inte vara stolt.

Jag får lära mig att inte lyssna så mycket till känslolivet när det är såhär rörigt. Inte lyssna till känslan som säger: sluta blogga ett tag, du har ju ändå inget positivt att dela med dig av. Men då bloggar jag ändå, för att det ger mig glädje och energi, för att jag vill göra det för att tjäna Gud, för att jag visst har positiva grejer att dela med mig av även när jag berg-och-dalbanar.

Jag lär mig att inte bygga min glädje endast på relationer till människor, till kroppens utseende och prestationer, till spänning i vardagen, utan till Gud. Bara Gud, helt och fullt. Jag ramlar och faller, och landar i hans famn, hans kärleksfulla famn.
Och samtidigt tror jag det är sunt att erkänna för sig själv och andra: Jag behöver människor. Jag behöver bli sedd. Jag behöver dig.

Så alltså: Glad och ledsen samtidigt, och det är ok!

träningstjej. som hoppas att allt ska vara som vanligt, så bra som vanligt, igen.

kärlek! /ia.