these words keep me on my feet when I think i fall apart

-
Nu ska jag berätta om något som gjorde mig så glad. Sen ska jag berätta om varför det gjorde mig så glad. Sen ska jag berätta om varför jag väljer att berätta om detta.

Vad gjorde mig glad: Har ju börjat inskolning som sjuksköterska på Öron-Näsa-Hals avdelning här i Falun. Andra dagen jag är där kommer en av undersköterskorna, (ännu en alla dessa fantastiska människor som jag känner och imponeras av – som gått igenom något så oerhört tufft och sorgligt i sitt liv, och ändå kan visa upp en livsglädje som slår de flesta på fingrarna. Halleluja för såna människor!) Aja, hursomhelst, ner hon ser att jag är där och ska komma att jobba där spricker hon först upp i ett stort, hjärtligt leende och säger väl nått i stil med ”Åh vad kul”. Och sen ” jag kan inte låta bli att ge dig en kram också” och går fram och ger mig en sån där stor underbar kram så man bara känner sig sådär helt igenom omtyckt.

Varför gör det mig så glad och varför väljer jag att berätta det?:
Det finns en liten tjej i mig, som inte alls är vuxen och 23 år gammal. Hon är typ fem, eller 17, och hon tvivlar på om hon verkligen kan bli omtyckt. Jag kan nog ingenting och det mesta jag gör blir nog fel. Alla som verkar tycka om mig låtsas nog bara, för kan de verkligen gilla mig, det riktiga mig, hon som finns inuti? När jag är den jag är, mig själv? Det finns något i mig som säger: Folk låter dig bara vara med, vara en i gänget, för att de tycker synd om dig. Ingen skulle vilja vara din bästa vän. Du är tyst, tråkig, blyg, oscocial. Du är lat när du jobbar, är slarvig och gör inte mycket rätt. Långsam, okunnig. Jag kan väl ingenting? Jag är nog en bluff.

Ja typ så ni vet… Nån mer som känner igen sig?

Därför, finns det en tjej i mig som jublar, (osunt?) när jag får någon sorts bekräftelse på att det inte är så. Att jag är omtyckt, på riktigt, för just den jag är. Att det finns vuxna, mogna människor som gillar mig, gillar mitt sätt att vara, gillar mitt sätt att hantera patienter. Att jag kan få äkta vänner, som inte bluff-gillar mig. Tack och lov (tror och hoppas jag!) gör inte detta behov av bekräftelse mig hopplöst dryg och att jag vill synas och märkas en massa. Och det innebär INTE att jag har kontakt med människor bara för att få mitt eget bekräftelsebehov uppfyllt. Jag börjar, tack och lov, komma ifrån sådant allt mer och mer. Ju helare och mer läkt jag blir. Och kan mer och mer tänka på och glädjas över att jag nog har saker att ge till andra människor också. .

Men den här lilla tjejen i mig, den osäkra, får också svårt att ta kritik. Är rädd för att misslyckas, göra fel. Rädd för att inte bli omtyckt.
Detta gör också att den här tjejen så lätt tvivlar. Tvivlar på att mina vänner verkligen är mina vänner, och inte tänker elaka tankar om mig så fort jag vänt ryggen till. Det har gjort mig alldeles för känslig för vibbar av omtyckt/ickeomtyckt av t.ex. mina föräldrar, där jag osunt sugit åt mig minsta lilla tecken som bekräftat känslan att allt jag gör blir fel.
Detta gör att jag vill prestera på träning (länge det enda område jag trodde jag var duglig inom). Det gör att jag inte vill visa mig utan smink, för tänk om alla skulle se hur ful jag egentligen är. Som gör att jag tror det skulle vara jordens, eller iallafall min, undergång om jag vägde över 60kg. Om det går några dagar utan positiva uppmuntrande kommentarer om blogginlägg så tänker jag: jag har blivit kass på att skriva och borde lägga ner, alla läsare tycker nog jag är helt dum i huvudet. Det gör att när det går några timmar och jag inte får svar på sms så börjar jag tänka: jag har gjort något fel, gjort någon arg/ledsen, blivit plötsligt o-omtyckt, bortprioriterad.

Och allt ovanstående: Jag vet ju att det inte är logiskt. Jag VET, egentligen, att mina vänner gillar mig, att jag är bra med patienter, att träningsprestationer är obetydligt, att jag inte är världens fulaste utan smink, att man oftast läser blogginlägg som man tycker är bra utan att kommentera det, att man inte svarar på sms beror på upptagenhet – jag är ju exakt likadan själv.
Men det är logiken. Känslorna säger inte alltid samma sak. Därför, som jag skrivit om förut, ska jag inte lyssna allt för starkt till mina känslor. Som fortfarande kan bottna i en tjej som tror att hon gör precis allt fel. Att hon inte duger.

Jag berättar detta för att det kanske finns fler som jag. Som behöver små tecken då och då på att de är omtyckta. Visst vill vi alla det? Och jag tror INTE det är fel. Vi är skapade för att få bekräftelse. Vi behöver andra människor att spegla oss i. Så jag tror inte vi ska förtränga denna vilja att bli omtyckta och bekräftade. Utan istället bejaka den. Så att vi blir ännu bättre på att tycka om och bekräfta andra. Vad du vill att människor ska göra för dig, det ska du göra för dem. En så himla enkel, så himla svår livsregel. (såklart man inte ska bli helt bekräftelse beroende, och förhoppningsvis kunna känna att man är älskad av Gud, skaparen, är det är det allra viktigaste. Men attityden: "människor idag söker så himla mycket bekräftelse", som att det vore något fel, något fult, något konstigt, gör mig lite arg. Klart vi vill ha bekräftelse! Det som är sorgligt är väl kanske sättet vi gör det på... där en avklädd bild på facebook kanske får bli nått sorts substitut för den där föräldren som aldrig var där..eller tusen andra exempel på när bekräftelsebehovet slår fel. men behovet i sig är inte fel! tycker jag...)

Kärlek! /ia.