det har hänt nått märkligt. jag har tillslut, iallafall för tillfället, bestämt mig för att inte byta namn. till ia, på riktigt och på pappret och så. som jag så länge velat göra. och på jobbet kallar jag mig numera för Lena-Maria, ber folk att det är det de ska kalla mig för. För att det ska bli enklare, med signeringslistor och allt sånt. Men också för att det får mig att känna att jag kan ha rollen som "Lena-Maria, sjuksköterska" när jag är på jobbet. Vuxen och ansvarstagande. Sen när jag går ut därifrån, hänger jag in Lena-Maria i garderoben och blir privata ia igen. barnsliga jag. Perfekt. Och det blir ju inte lika lätt för chefer och ev. psykopater att hitta en på bloggar och facebook och sånt.
Men till det märkliga alltså: Jag gillar det. Att bli kallad Lena-Maria alltså. För en gångs skull tycker jag inte det låter fult och fjantig, utan som ett namn som passar en sjuksköterska.
MEN för den sakens skull: börja för allt i världen INTE att kalla mig Lena-Maria privat. Då blir jag sur! ;)
the old style...
och jag tänker att egentligen spelar det inte så stor roll hur stor eller liten tro på Jesus vi har. jag tänker att det som spelar roll, för oss själva och andra, är om vi följer honom eller inte.
kärlek! /ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar