Rosa Parks sa aldrig att det ska vara lätt.

när man börjar på ett jobb och umgås med vuxna människor dagarna i ända så får man verkligen chansen att tänka efter. tänka efter på: hur vill jag bli.

för det går ganska snabbt att inse vilka som agerar som positiva förebilder och vilka som inte gör det. både i bemötande till patienter osv. men också vilken inställning de har till sitt arbete, till livet, till andra människor och så..

så, vad beundrar jag? hur vill jag bli "när jag blir stor? jag beundrar dem som klarar av att hantera stress, som vågar lämna över ouppklarade arbetsuppgifter till kollegor som kommer och tar över istället för att stressa ihjälp, skippa lunchen att slita ut sig själva totalt. vem kommer att tacka dig för att du kämpade så intensivt så du brände ut dig och gick i väggen? ingen. du själv kommer däremot få lida en livstid kanske. jag beundrar dem som gör sitt allra allra bästa, men sedan lämnar det och är nöjda med sin insats. jag beundrar dem som är viljestarka, engagerade, drivna, motiverade och handlingskraftiga. de som vågar ta tag i saker istället för att skjuta upp och dra sig undan. jag beundrar dem som är positiva och skrattar, som kan se det komiska i även jobbiga situationer. jag beundrar dem som har drömmar och gör något åt en livssituation de ej är helt nöjda med. jag beundrar dem som sätter patienternas bästa före sin egen bekvämlighet. jag beundrar dem som mäter livskvalité i andra värden än pengar.
en sådan sjuksköterska och människa och kollega vill jag bli.

jag beundrar INTE de som är negativa, ständigt missnöjda, de som ständigt klagar. jag beundrar inte de som vänder kappan efter vinden, håller först med den ena människan och sen i nästa samtal så håller man med någon annan med motsatt åsikt. jag beundrar INTE dem som försöker göra någon sorts rangordningsskillnad på sjuksköterskor och undersköterskor (avskyr när sköterskor ser ner på uskor och det blir ett vi-mot-dem-tänk!). jag beundrar inte dem som tycker synd om sig själva. jag beundrar inte dem som är veka och rädda för att misslyckas. jag beundrar inte dem som inte vågar ta egna beslut. jag vill inte bli en människa med ständigt rynkade ögonbryn och mungipor som jämt pekar nedåt.

för ja, det vet ni väl redan, jag tror ju inte på det där med att bara flyta med och "oj, livet råkade visst bara bli såhär" och "jag är den jag är det går inte att ändra på". Jag tror på aktiva val för att bli den man vill bli (jo, såklart man har en grundpersonlighet som man nog inte ska försöka rubba - men utöver detta så tror jag att vi ganska mycket själva väljer hur vi ska vara). Men ska man kunna göra detta måste man ju vara medveten om hur man är och hur man beteer sig. Försöka läsa av på omgivningens gensvar om man verkar vara någon som är med och skapar en positiv stämning och atmosfär, eller inte. Om patienterna verkar uppskatta och känna sig trygga med dig, eller om de blir oroliga och frånvända.

och jag tror inte detta är specifikt för sjuksköterskor. tänk efter: vad beundrar du hos människor i din omgivning? Försök härma dem!
vad ger dig dåliga vibbar? Gör allt för att inte bli likadan!

"Vad ni vill att människor ska göra för er det skall ni också göra för dem" Ganska smart livslogik va?

kärlek! /ia.