Det som är så roligt med min avdelning är den blandade ålderskategorin på patienter som man inte stöter på nån annanstans. Vi har allt från ettåringar till gamla dementa damer. MEN det finns en nackdel med detta: att råka på att vårda bekanta/vänner i sin egen ålder. Och av någon anledning har det hittills bara varit manliga bekanta. För i en liten stad som Falun har jag rätt många manliga bekanta i min egen ålder. (och det där lät ju jättebra, haha) Men jag menar såhär: träning. Rör man sig i träningskretsar så känner man till en del folk (=män) . Jag har dömt fotboll, så i princip varenda kille som sysslat med det i bjursås, grycksbo vet ju vem jag är och jag vet vilka de är. jag har tränat ett killag i fotboll. Jag tränar ju inte så ”kvinnligt” på Friskis (= gympa pass) utan har hängt x antal timmar i gymmet. Så alla falunkillar som gymmat någorlunda frekvent på friskis sedan -08 känner jag ju till. Och de känner igen mig. Och förutom dessa killar så är det är inte så roligt att få killar som man dejt-nej-tackat, av olika anledningar, som patienter.
Det är inte kul för de och mig att t.ex. fråga om de kissat innan operation, om de kissat efter operation osv. det är inte så roligt för dem när jag får se dem ynkliga, okaxiga och ha ont efter operation. Jag tycker inte om att sticka och sätta nål på dem, jag blir rädd att misslyckas och göra illa dem. Och det minst av allt roligt skulle ju vara OM de inte kan kissa efter operation och man måste tappa dem/ sätta kateter. (om sjukhusspråket inte är klart nog: stoppa upp en tunn plastslang i deras snopp upp till urinblåsan). NEJ NEJ TACK! (har inte hänt ännu iaf tack och lov) Så vad gör man: jo, man är ärlig mot sina kollegor och säger: Jag känner den här patienten, kan du ta hand om den åt mig? Schysstast i alla lägen. ,
Idag har jag vårdat helt fantastiska barn. Ofta är det de ”speciella” barnen som också gör mest intryck.
Nog sjukhussnackat.
två speciella barn...? haha :)
kärlek! /ia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar