Så sen gick jag på stan istället för att vara på min praktik. Handlade lite. Tröstshopping, bra medicin det. Och verkligen helt enligt mina ideal om att konsumera mindre. Eller inte..
Så nått helt annat. Eventuella klokheter, inte privatlivet i alla fall:
Det här är en gammal kärlek till mig (Marilyn Monroe alltså). Visst är hon vacker?
Och jag vet att jag för skitlängesen utlovade ett blogginlägg om denna fantastiska kvinna. Så nu kommer det, något försenat:
För mig är hon en förebild. För hon får mig att tänka efter. Om sunda värderingar. På något vis. Anledningen till att hon får pryda mina väggar är att hon är en skönhet, utan för den skull vara pinnsmal. Hon får bli mitt bevis att smal inte alltid är lika med vacker. Utan att den kvinnan jag tycker är en utav de snyggaste genom tiderna faktiskt hade kurvor. Annars skulle hon inte få hänga på min vägg, jag måste ha ideal som jag mår bra av. Dessutom är hon så ouppnåeligt vacker att jag liksom inte ens behöver försöka jämföra mig. Skönt.
Och på samma gång kan man också komma ihåg att skönhet inte är lika med lycka. För trots att Marilyn, eller Norma Jeane Baker som hon egentligen var döpt till, ansågs vara en av den tidens allra vackraste/sexigaste/framgångsrikaste kvinnor så verkade hon inte vara speciellt lycklig. Hon hade en ganska trasig och trasslig barndom bakom sig. Och överdosen hon dog av tror man var självmord,(om man inte gillar konspirationsmetoder om Kennedyfamiljen ). Det får mig att tänka på att det kanske inte spelar någon roll hur lyckad man är i andras ögon, hur vacker, om man inte tror på det själv. Att världens vackraste hade dåligt självförtroende får mig att inse att det är den inre bilden av sig själv man måste jobba med. Inte den yttre. Man kan vara världens vackraste och tycka man är ful. Man kan vara smal och tycka man är tjock. Då är det inte utsidan som behöver putsas på, utan själen. Och hjärtat.
Ett Marilyn citat som jag hade hem-hemma, som visserligen inte fått flytta med till stora staden men som jag ändå bär med mig och jag fortfarande funderar på ibland är:
”Ett flyplan som passerar ljudvallen gör mycket mer oväsen än ett brustet hjärta”
För mig har det istället fått betyda att ett brustet hjärta inte är det värsta som kan tänkas. Att det finns annat som liksom dånar värre. Inte att ett brustet hjärta är något litet, trivialt. Det är så otroligt stort och smärtsamt för den som är där, mitt i det, just då.
Mer att det är något naturligt. Något som händer alla. Någon gång. Det får man liksom räkna med. Det är så livet är. Och det händer säkerligen igen.
Och man kommer igenom. Och trillar dit igen. Och det gör ont. Förbannat ont. Så man kanske tror att man kommer dö av det. Men det gör man inte. Man överlever.
Och det känns tryggt. Att vad som än händer, hur mycket man än krossar hjärtat, finns det en ljusning, på andra sidan. Någon gång. Att inse det gör att man inte blir lika rädd. Man vågar riskera hjärtat igen, för annars blir man bara kall, sten, död.
Man måste våga leva. Sen behöver man inte vara dum. Och utsätta det för onödiga risker. Ta vara på sig själv lite. För varje gång kanske man får ännu ett ärr, ännu lite mer stukad. Och man bör passa sig för att få alltför många hjärt-ärr.
Men: Man dör inte av ett brustet hjärta. Man bryter ihop, lär sig att andas igen, och kommer tillbaka.
(och det här kan ju gott någon få slänga i ansiktet på mig nästa gång jag själv sitter där med ett hjärta som potatismos. ”– Ia, du sa ju att det inte var så farligt, att det hör livet till”. Jag tror inte jag kommer bli tröstad av det, bara tycka ett jag var en korkad lättsinnig känslokall idiot när jag skrev det här) .
Amen.
Åh sexiga vackra du jag tror jag dör!
/ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar