--

Jag har kommit fram till att väldigt mycket av det jag tycker om här i livet har två saker gemensamt: det gör mig VARM och GLAD.

Tillexempel KAFFE. Man blir varm. Både i händerna när man håller koppen, och från insidan och ut när man dricker denna, världens bästa, ljuvliga dryck. Dessutom gör ju koffeinet att man blir lite uppiggad, glad och tillfreds sådär. (Ett bra gift!)

Samma sak med TRÄNING. En utav de allra bästa sakerna med träning är ju att man blir varm. Att man får igång blodcirkulationen så man äntligen kan få tina upp sina smått blåa fingrar och tår. Den sköna värmen som sprider sig så man glömmer hunger, trötthet, ledsenhet, ångest och allt sånt. Och i samma takt som endorfinerna sprider sig i kroppen kommer också välbefinnandet, glädjen. Att vara nöjd med sig själv och sina prestationer. Och värmen håller ofta i sig i nåra timmar efteråt. Man slipper gå runt som en ”frysboll” och kan istället känna sig rätt allmänt tillfreds med tillvaron.

Och ibland känns det som om träning är det enda i livet som är okomplicerat. Det enda som man alltid vet att man mår bra av, oavsett om allt annat. Nått som aldrig känns fel. Nått som alltid gör en glad. Och varm. Nått okomplicerat som inte har med känslor att göra. Med människor. Med relationer. Med val, livsval. Det är liksom bara bra. alltid.
Och är det då så konstigt, att det är det bästa man vet? Det man vill lägga sin tid på. Det man vill fly till. Jag kan undra ibland, ska livet aldrig bli eller vara enkelt? Och då vill jag fly. Träningen är en paus, ett andningshål. Där jag är precis nu och här. Bara fokuserad på kroppen, att göra sitt yttersta. Stänga av allt annat. Det krångliga livet. Så skönt. Är det så konstigt, att det blir min passion? Att det blir ett farligt beroende.

Och jag vet. Det är fegt. Att vilja fly livet så. Men ibland känns det faktiskt precis så. Att man vill vara ett barn, eller att om jag blev så sjuk att jag började tyna bort (ska inte det!), då skulle ingen kunna ställa nåra krav. Ingen ha nåra förväntningar på hur man ska bete sig. Man skulle inte behöva ta svåra beslut, och ta ansvar för sina beslut. Jag vet, fegt, omogna önskningar, barnsligt. Och det kommer och ska aldrig bli så. Men ibland vill man bara släppa allt.

KROPPSKONTAKT, att mysa, kanske med familj och kompisar, eller lite mer åt romantikhållet med kramar och pussar, eller hångel för att vara lite rakt på, det gör en, oftast, glad. (eller rädd om man är en knäpp ia-tjej) Och varm. Förhoppningsvis även från insidan, om du känner att du ger och får något fint, av någon, av kärlek.
(Och förresten att bara umgås med vänner också, åh mina fina vänner!)

När man är trött är man ju allmänt frusen och småledsen (eller jag är det i alla fall), sen SOVER man, och då blir man ofta varm, och glad. (speciellt när man har raggsockor på, då vill fötterna nästan brinna upp på morgonen).

Och en grej, som jag visserligen lagt på hyllan (15 månader nu, imponerande, hehe) som jag tror också är så lockande för att det gör en varm och glad: ALKOHOL. Det är ju faktiskt en väldigt skön värme som sprider sig i kroppen. Ett lugn. En upprymdhet. Problemen försvinner (eller så blir man en hysteriskt gråtande fylletjej – been there! ) Men i alla fall. Jag är glad att jag slutat, för jag vill vara mig själv och inte någon annan som gör konstiga grejer och beter sig annorlunda. MEN, det jag saknar med alkoholen är att man aldrig frös eller var trött när man skulle på krogen. Nuförtiden, med den kvällströtthet jag bär på, så kan det vara skitsvårt att gå ut på krogen och tycka det är kul, just för att jag ofta är så himla trött och frusen på kvällarna.
Men jag får väl ta en löprunda + kaffe eller nått precis innan jag går ut, och dansa rumpan av mig, så kanske det löser sig ändå : )

Och sist men inte minst. Jag blir sådär glad och varm (nästan det enda som kan göra mig varm utan att det är nån fysisk aktivitet eller varm dryck inblandad) av att SKRIVA. Jag liksom bara älskar det. Och kan bli förundrar över hur tid och rum och allt annat kan försvinna. Att skapa, ord, meningar. Det är något som känns meningsfullt, för mig. Och som fyller mig. Kanske att det är nerlagt i mig, av någon som är större än jag själv, och som vill nått med att jag känner sån glädje i det. Jag hoppas det. Och att det kan få komma till användning. Till Hans ära. På något sätt.

Och så Gud. Jag vet inte om jag alltid blir varm. Men lugn i alla fall. Och en frid som inte är bortbytbar mot miljonersmiljoner. Ajmen!

Idag var systeryster, bästa Anna Margareta, här på kaffe. Efter ett träningspass. Vilken fin varm och glad kombo va?

Och så lite hångel på det då!?
haha, nejdå, gonatt istället.

/ia.