Idag fyller min far år. Min underbara pappa.
Och jag älskar honom. Och han älskar mig. Och även om det kanske inte alltid varit optimalt att ha en pappa som absolut inte kan prata om känslor när man själv var en vilsen, strulig, ganska ledsen tonåring, och som kanske inte alltid insett att det inte riktigt var läge att dra skämt angående min mat & träning så har jag iallafall insett vissa saker:
Att skjutsa sin dotter, år efter år, på så så många fotbollsträningar, offra helgerna åt att vara med på bortamatcher, skjutsa mig på skidtävlingar, ställa upp som sparringpartner i skidspåret även när det snöar alldeles för mycket….Att vara min biodejt när jag inte har nån annan kille att dejta, Det är också kärlek.
Och att offra många, av ganska få lediga timmar, till att fixa med mina cyklar, valla längdskidor, skruva på min snowboard, fixa trasiga plattänger, lampor och allt annat man behöver hjälp med… det är också kärlek.
Att inte skälla ut mig när jag knycklar till bilar, haha, att hjälpa till med de olika flyttlass som körts de senaste åren… det är också kärlek.
Att få ekonomisk hjälp ibland, och veta att skulle jag verkligen behöva pengar så skulle han göra allt för att hjälpa till… det är också kärlek.
Att få kramar, att skratta tillsammans… det är också kärlek.
Att känna sig älskad, precis som man är, att man duger och räcker till... DET ÄR KÄRLEK.
Och nu har han blivit morfar också, farsgubben. Och han kommer bli en perfekt sådan.
Vilken lycka för honom, för oss! <3
kärlek!
/ia.
1 kommentar:
Blir rörd när jag läser detta, min pappa är tvärtom, han gör aldrig något för mig, men han kan säga många fina ord och ge mig kramar =/ men han finns inte för mig och gör saker.
Skicka en kommentar