fredagstankar.

-
Jag skulle kunna välja att skriva om ännu fler små segrar. Som t.ex. att jag slutat föra träningsdagbok (jag tränar väl för kroppens skull, inte för att det ska se bra ut på papperet!), slutat ”sockerkryssa” mina dagar, slutat tänka att man måste hålla ut till ett visst klockslag innan man får äta. Nej, t.ex. häromdagen då jag var snorhungrig redan innan elva, så åt jag lunch innan elva. Höll inte ut till tolv bara för att jag ”borde”. Kroppen känner väl vad den behöver. Är den hungrig behöver den mat (och är man för lat för att laga mat kan den ju få ägg och smörgås…hmm.)

MEN idag väljer jag att skriva om en icke-seger. Inte för att vara negativ på något sätt, utan för att visa att när man är i en kamp, vilken som helst av något slag, så vänder inte allt samtidigt. Man måste fortsätta kämpa. En icke-seger är att jag faktiskt inte förmår sluta väga mig. Jag måste. Jag måste ha kontrollen. Har aldrig klarat av att hålla mig ifrån det där vägandet särskilt i särskilt långa perioder de här senaste åren. Men självklart är det ett framsteg att jag bara gör det ca en gång i veckan nu, jämfört från varje dag förut. Och jag har väl lite bättre distans till det, att jag inte blir lika påverkad. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag hade en avslappnad inställning till det. Att resultatet på vågen inte skulle påverka mitt humör, min dag och min syn på mig själv. Och jag kan verkligen inte lova att jag inte skulle på panik av att gå upp i vikt. Det är mycket troligt.

Och då slår mig tanken, för hundrade gången: Det är inte svårt att kalla sig, känna sig, frisk, när man går ner i vikt, eller ligger stabilt på något som är ”godkänt”. (för det är det som hänt den här hösten när jag börjat må bra – jag tänker inte på mat lika mycket, bryr mig inte lika mycket om det och automatiskt tappar jag lite intresset för att äta. Och laga mat ser jag mest som slöseri med tid – med resultat att jag gått ner ett par kg). Det är inte svårt att kalla sig frisk när man går morgonpromenader innan frukost varje dag och tränar ca sex pass i veckan. Det är inte svårt att kalla sig frisk när man kan komma i alla sina trånga jeans utan att det klämmer överdrivet mycket. Det är inte svårt att kalla sig frisk när man känner att kroppen är i bättre fysisk form än vad den kanske nånsinn varit. Och det är inte svårt att kalla sig frisk när man dragit ner på frukostätandet, kolhydraterna, nästan aldrig äter en riktig middag och håller sig ifrån godsaker.

MEN, viktigt: Jag tror att det är annorlunda nu. För jag har ingen ångest. Inget som jagar mig natt och dag och säger att det aldrig duger, aldrig räcker till. Jag är ganska nöjd och tillfreds. Men såklart det skulle bli en verklig utmaning om jag inte skulle kunna träna som jag vill, om jag skulle äta mer än jag ”borde” eller om jag skulle gå upp i vikt.
Jag tror och hoppas att läkedomen kommer inifrån denna gång. Att hjärtat lugnat sig, fått ro, i mig själv, i min kropp.
Att Gud gjort mig fri. Jag är tacksam, varje dag.

Ja, att livet blivit så att jag nästan varje dag känner att jag skulle kunna gråta av tacksamhet för allt jag får vara med om, känna, tänka, uppleva, all glädje, hur jag känner mig ledd i Guds hand.. Ja, det är fantastiskt!

kärlek och en bra fredag önskar jag er, vänner!
/ia.