hejhej.

-
jo jag vet - man känner inte så ofta för att kommentera på en blogg, även om man kanske tycker det som skrivs är bra/dåligt/tilltalande osv.
jag är likadan - fast försöker börja kommentera mera bara för att jag själv vet hur roligt jag tycker det är att få lite respons.

SÅ just idag tänkte jag vara lite jobbig. För jag tänkte såhär, ni är ju trots allt skapligt många som regelbundet verkar läsa min blogg, och på slutet har jag ju inte kunnat låta bli att skriva om hur glad/lycklig/tacksam jag är för att jag mår helt hyffsat bra. Att mitt liv håller på att förändras och gå mot det bättre. Att jag har börjat tänka klokare, snällare tankar och känner mig friskare och friare från min ätstörning än på väldigt länge.

och då kan lilla ia-tjejen i mig bli lite ledsen, att trots att så många läser om detta stora i mitt liv (jag har ju trots allt vandrat runt med denna mörka, hemska sjukdom i snart fem år) så är det ingen som klämmer till med ett litet "jippi" eller ett "shit vad glad jag är för din skull" eller ett "kämpa på". (okej, Maria och Johanna L ni ska ha lite credd, ni är flitiga kommenterare - skoj!)

nej jag begär inte att alla jämt ska kommentera allt, men en liten gång kanske? :) och skulle någon säga att de är glad för min skull rakt upp i mitt ansikte i verkliga livet skulle jag bli ännu mer glad. ni kanske får en kram på köpet! ;)


och nu när jag ändå är framme med min elaka tunga så ska jag passa på att pika lite till: angående ovanstående, så hade det ju faktiskt vart lite trevligt och till hjälp om de som kallar sig mina närmaste vänner och de som anser sig stå nära mig, faktiskt någon endaste gång under dessa fem år hade frågat något om hur jag mår och hur det går angående det här med mat, träning, ätstörningar och ångest. för eftersom jag i den här bloggen fläkt upp ganska stora delar av mitt innersta liv så kan ni ju inte säga att ni inget visste, inget förstått....
(obs! som sagt - gäller de närmaste, såklart inte alla frågar om detta!)

MEN jag tänker inte vara bitter på det, för inget blir bättre av det. och jag vet ju inte om jag varit bättre själv om det hade varit tvärtom. Och se, jag har ju tydligen lyckats komma ut på andra sidan (hoppas jag!) ändå. Med hjälp av Gud. faktiskt är det så.


Så nu har jag hävt ur mig min galla och ska återgå till att bli en snäll flicka.

För jag mår fantastiskt bra och är fantastiskt glad just nu och har fantastiskt fina människor runt omkring mig. Så jag är inte arg eller så, har bara varit lite ledsen över det. Men jag älskar er!
<3

kärlek!
/ia.