Ibland funderar man. På om det är v
ärt det. Det här bloggandet. Jag älskar det på ett vis, det känns liksom inte som det är något jag gör utan mer något jag är. Något jag helt enkelt måste göra för att vara jag. För att jag ÄLSKAR att skriva. Men ibland… att öppna sig så, blotta sig så, lägga ut sitt hjärta på en blogg som vem som helst kan läsa… ja ibland undrar man ju vad man sysslar med?
”Men skriv mindre personligt då” kanske någon föreslår som en enkel lösning. Men skulle jag inte skriva om mitt liv, om allvarliga ämnen, om vad jag varit med om och lärt mig, vad jag upplever, om Gud, om livet, om ätstörningar, om brustna hjärtan osv osv, då skulle jag lika gärna kunna lägga ner. Att bara skriva om ytligheter och inte det som berör mig på djupet känns helt meningslöst. För mig i alla fall.
Men… det är ju som att ha sin dagbok utlagd för vem som helst att läsa. Att jag har ingen f****** aning om vem som vet vad om mitt liv. Att vilken människa som helst skulle kunna ta reda på så sjukt mycket om mig och vad jag varit med om bara genom att gå igenom min blogg. Man kan möta människor på stan som man inte har nån aning om vem det är och de vet det mesta om vad som surrar runt i mitt hjärna. Kanske att människor jag inte ens känner vet mycket mer om mig än vad vissa av mina vänner (som inte läser) gör. Och det kan vara förvirrande när man inte riktigt vet vad folk vet om en. När man lär känna nya människor vet man aldrig om de vet och man måste väl låtsas som att de inte gör det. (Var något jag fick lära mig på Betel - att människor faktiskt visste så mycket mer om mitt liv än vad de låtsades om… för jag i min naivitet bara trodde att det bara var mina närmaste vänner som läste denna blogg…)
Och det som kan göra ont är när jag vet att folk vet, och man ändå inte pratar om det.
Men jag får skylla mig själv. Och som jag sagt förut, om jag så bara kan hjälpa, inspirera, pusha, peppa en enda människa med min blogg – så är det värt det. Tusen gånger om! Livet är för kort för att jag skulle stänga in mina erfarenheter i min egen hjärna. Jag behöver skriva av mig för det är den allra bästa terapin för mig – och jag vill ju må bra. Och sen tror jag det kan fylla en mening i anda människors liv också. Och att det finns en styrka i att våga visa sina svagheter...
Men visst. Ibland funderar man ju på att sluta. Lägga av. Lägga ner. Men… jag tycker det är alldeles för roligt att skriva så det skulle jag aldrig klara av. (Så ni kan vara lugna, haha). Att skriva är min kreativitet. Min konstform. Ord. Jag älskar ord.
Kärlek! /ia
2 kommentarer:
Hej Ia! Jag ska ge mig "tillkänna" att jag läser din blogg. Och jag tycker att den är jättebra, du skriver om intressanta och viktiga saker. Om livet. Du inspirerar och ger mig en tankeställare. Som det där du skrev om tidigare, om att ge pengar till hemlösa. Jag tycker att du ska fortsätta om det "djupa livet". För det är det som gör din blogg så läsvärd! Du är en klok kvinna!
Kram Jessica H.
Instämmer med föregående talare, det är det djupa som gör din blogg så läsvärd. Du skriver med en sån äkthet, och sanning, och det märks så tydligt att det inte är för att få uppmärksamhet och att folk ska tycka synd om dig. Du är fantastisk, och skriver fantastiskt, och inspirerar nog många människor. Så för bövelen - lägg inte ner bloggen! ;)
Skicka en kommentar