de vill ha allt som natten kan ge, men jag vill bara att du ser mig

-

man måste ha mål och utmaningar för att utvecklas...

Jag är stolt över mig själv. För dagens träning. Men kanske inte på det sätt man kan tro. Jo, visst är jag väl lite stolt över den fysiska insatsen/prestationen också. För det var jäkligt jobbigt. Och kul. Men det är inte det som gör mig stolt. Utan att jag vågar utsätta mig för nya situationer. Fastän jag egentligen avskyr sånt. Hatar att känna mig ny. Osäker. Inte veta, inte kunna. Hatar att känna mig bortkommen. Hatar att vara nybörjare. Och ja, jag hatar inte, men tycker det kan vara väldigt jobbigt, att träffa nya människor. (fast innerst inne är det ju skitkul också, egentligen!) Men jag vill ha kontroll. Jag är ett himla kontroll-freak.

Och då skulle det vara så lätt, att göra det gamla vanliga, det trygga, det bekväma. Träna alla mina pass på Friskis, där jag känner mig säker, bekväm, trygg. Jag vet vad som väntar. Jag vet vad jag får ut av det. Men… jag vill utmana min kropp ännu mera. Passen på Friskis är jättekul, men jag behöver och vill testa mina begränsningar. Se hur långt man kan puscha sig själv. Se hur mycket man kan utvecklas. Kroppen behöver chockas ibland och inte bara köra på i samma gamla vanliga träningspass, även om man kör skiten ur sig på just de träningspassen.

Och då har jag tänkt att jag borde testa på crossfit. För det verkar vara sjukt bra träning. Vettig för att få det att hända något. Och för att kunna träna crossfit måste jag, just det, utsätta mig för nya situationer. Med nya människor. (Som är så sjukt mycket mer vältränade och duktiga på detta än mig!) Och nya träningsställen (bara en sån sak tycker jag är jobbig – man kan ju gå vilse eller vad 17 som helst, haha).

Okej, ja ja, jag är en feg tönt… Men då är det väl stort av mig att utmana mina rädslor? Hade jag nog faktiskt inte klarat av om jag fortfarande var sjuk och utan den här livsglädjen jag har nu.
Och tack tack Erik för att du står ut med att ha en ocool, nervös nybörjare med dig : )


Typ så... :)


Och efter dagens träningsutmaning så satt det fint med en välförtjänt kebab. Eller nej förresten, man ska inte prata om mat i termar av ”välförtjänt” tycker jag. Så jag åt kebabpizza helt enkelt och det var gott. (Och jag börjar snart närma mig att ha klarat hela denna vecka också utan att laga ett endaste mål med ordentlig mat… jag skäms, skärpningsdax? )

Och efter träningspersen, och en stor fet pizza nerklämd i magen och allt blod dit tror jag mitt, även i vanliga fall, låga blodtryck fick sig en riktig utmaning, så att följa med tjejerna på krogen eller ta mig ut till Jocke i Stennäset kom inte på fråga. Istället har jag däckat i fåtöljen med myskläder och film. Inte helt fel det heller faktiskt…

Kärlek!
/ia.