okej måste få skriva av mig lite här. så kanske det blir lite bättre.
jag är rädd för misslyckanden. av många olika slag. har jag nog alltid varit.
och eftersom träning är ett stort intresse/passion är jag ju extra rädd för misslyckande inom det området.
när jag spelade fotboll var jag nästan alltid mer rädd för att misslyckas, än jag kännde mig sporrad att lyckas. jag kände mig mer som en förlorare än en vinnare. att jag inte hade rätta viljan. därför är det skönt att ha slutat.
och om en vecka är det tjejvasan. tävling. är man rädd för misslyckanden är ju tävling inte det bästa. jag är livrädd för att komma i mål och känna att jag inte är nöjd med min egen prestation. därför försöker jag skruva ner förväntningarna jag har på mig själv till minimala. för att inte känna mig dålig. Samtidigt så har jag ett mål, ett tidsmål, som jag skulle vilja klara. Men jag vill inte säga det högt till någon. För ännu värre är om någon annan skulle ha höga förväntningar på en. Hatar kommentarer som "men du som tränar så mycket kommer ju säkert åka jättefort". Men det är skillnad på att träna mycket, och på att träna bra.
För jag vet att jag inte tränat optimalt för att göra en bra tid på vasan. Då skulle jag åkt mer skidor, kört hårt på det, och dessemellan vilat mera. Och ätit bättre. Ätit kött så att järnbristen hade haft möjlighet att förbättras, man presterar väl inte optimalt med järnbrist antar jag. Men jag tränar ju faktiskt ärligt inte för att få en sån bra tid i tjejvasan som möjligt, det har inte varit målet med min träning. jag tränar för att jag, fortfarande, tror att jag snart skulle väga typ 100kg om jag inte tränade. och därför tränar jag nog för många pass, men med för dålig kvalité. Tränar bara för att ha klarat av dagens pass. Så man "förtjänar" att äta. Eller träna bort den där bullen man råkade äta tidigare under dagen.
Men just nu, en vecka innan, känns det ju inte jättepeppande att känna att jag nog skulle presterat bättre om tjejvasan hade varit i december istället. Och trots att jag sen jul tränat ofta sex ggr i veckan går träningen och skidåkningen bara sämre och sämre. Så, därför har jag prestationsångest. Jag är rädd att åka och inte tycka det är kul för att jag kommer känna mig så dålig.
MEN jag har ett litet hopp. Ofta när det gått dåligt på slutet är det för att jag kännt mig så trött, främst i benen. Så om jag försöker vila mig i form kanske det blir bättre och jag blir sugen igen. För nån gång på slutet när jag åkt och jag inte varit trött/haft ont så har det ju faktiskt varit ganska kul igen.
Och kroppen har också lagt in en rejäl protest nu på slutet, så jag hoppas jag hinner kurera mig. Ryggen sa stopp i torsdags. Man ska vara rädd om sin rygg har jag lärt mig nu. Ev. lite för hård ryggstyrketräning dagen före ett tungt skidpass och sen en kall bil och nått ryggskottsliknande var ett faktum. Men har blivit lite bättre så hoppas att den håller imorn. Då ska jag testa hur det är att åka lite längre sträckor, 25km falu/borlängelopp. Klarar jag det lär jag ju klara 30km tjejvasa hoppas jag.
okej, ursäkta världens träningsnördigaste inlägg. Men man kanske kan mörda lite av sina rädslor genom att uttala dem.
och det kan hända att det blir fler prestationsångestinlägg innan lördag, haha. ni får stå ut, sen kanske jag aldrig ska ställa upp i nått tävlingsliknande igen.
jo justdet, jag skulle ju åka riktiga Vasaloppet innan jag dör... Men det kanske får vänta till jag fått lite bättre psyke.
Puss
/ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar