det bor en annan i min kropp. hon har den vackraste av själar.

--
Det händer så mycket sjukt nu. På ett positivt sätt. Sjukt bra grejer. Så stora grejer att jag inte riktigt vet hur jag ska reagera, mer än med glädje och tacksamhet. Och göra allt för att behålla min ödmjukhet. Och en stilla undran: ska det vara såhär nu. Eller kommer jag bli brutalt nerplockad på jorden?
Vad är det som är så stort och häftigt? Responsen.
Jag gör ju bara det jag känner att jag är skapad för att göra. Skriva om Gud. Och det vill jag fortsätta göra. Inte för att jag ska bli poppis. Utan för att Guds ord ska få verka och beröra, och då råkade det visst ta vägen genom mitt hjärta och mina fingrar.

Och då kan man, till sitt förmiddagskaffe få läsa såna här ord som snart följer. Två olika personer, två olika sammanhang. Troende/icke troende. Okänd/vän. Ändå höll kaffet på att hamna i vrångstrupen båda gångerna. ”För inte kan väl lilla jag, bara vanliga ia, betyda detta för människor?” Jo tydligen. Det får mina ögon att tåras.

Ord 1: ”Tack för hälsningen, och tack för den otroligt fina dikten. Så roligt att veta namnet på den som skrivit den. Tack! Jag skrev av dikten via Svt play och sen läste min fru upp den i vår gudstjänst här i Aneby i söndags som avslutning på min predikan. Det var många som berördes starkt av dikten också i vår kyrka. ”

Innebär det att jag nu är kändis i frikyrko-Småland? Coolt. Haha. Nä, ärligt talat, det är alldeles för stort för att jag ska fatta.

Ord 2 (från någon jag överhuvudtaget är så glad och tacksam orkar sända uppmuntrande och fina ord till mig när den själv befinner sig i det den gör…det värmer oerhört V, tack!):

”Jag vet att jag tittade på tv en gång "Så mycket bättre" och sen läste jag lite på din blogg och tyckte att du var lite som bloggarnas Laleh. Du får ta det som du vill men tanken var att det var något positivt. Att du inte är den som hoppar, skriker och syns mest, men när du säger/skriver något så är det väldigt bra och fint så folk lyssnar.”

DET kan ha varit den allra finaste komplimangen jag nånsin fått! För nej, jag vill inte hoppa, skrika, synas, för min egen del. Jag vill att det jag bär inom mig ska synas, för han som har gjort det och han som har skapat mig ska få äran…
Bloggarnas Laleh…. Fina lilla Laleh! Det ska jag minnas och ta med mig i mitt hjärta en sån där dag när det är svårt och svart.

Och så allt det där andra. Att jag blir frisk, att jag tar examen, det där jag försöker hålla käft och inte skriva om, Edvin, alla fantastiska människor i kyrkan som kramar om mig (jag älskar att kramas!) Jag tror jag dör. Faktiskt.
Kärlek!
/ia.

Ps. tror ni att det är en SLUMP, att allt, precis ALLT, i mitt liv vänt till något positivt sedan jag bestämt mig för att ge 100% av mitt liv till Gud, istället för att göra det halvhjärtat. Tro det i såna fall då. Jag gör, vet, att det inte är så.

Och ibland känns det som Gud plockat upp mig från helvetet, helvetet på jorden, och bara kastat mig rakt upp i himmelriket. Han kunde tydligen inte bara låta mig mellanlanda i något lagomt jordiskt halvbra mainstream liv. Nä, allt eller inget verkar tydligen vara hans melodi med mig. Ångest, mörker eller total överjordisk glädje och lycka. Jag gillar. Eller jag gillar när jag är på toppen, i glädjeruset. Jag gillar INTE när massa onda tankar vill slå mig till golvet. fortfarande. Visst, man blir stark av prövningar. Men nä, jag gillar verkligen inte. De gör mig ledsen och rädd. I efterhand stark. Men mitt i det, då vill man inte vara med.

kram!