Visst är det så att våra liv ofta består av lite olika delar som tillsammans skapar en helhet. Som små tårtbitar av olika saker som tillsammans gör den stora, goda tårtan. Det kan vara tårtbitar av familj, vänner, fritidsintresse, skola, jobb, ekonomi, kärlek, framtidsdrömmar osv. Och för de som är kristna kanske Gud blir en av dessa tårtbitar. Tårtbiten som gör att jag kan få frid, känna mig trygg, gör att jag inte blir rädd för döden för jag tror på ett liv därefter, gör att jag kan gå till kyrkan och få gemenskap med likasinnade och ibland slipper ifrån en värld som man känner sig rätt missanpassad i. Gud blir en mysig tårtbit.
Jag kan inte leva så.
Jag har provat. Jag ser många som provar. Men om Gud verkligen finns, är den han är, jag ÄR den jag är, säger han. Om det är sant, och om jag vill leva som att det är sant i mitt liv, då blir det ju bara patetiskt att göra honom till en del av allt det andra. Om han är kärleken, är livet, förminskar jag ju honom oerhört om han blir en del av alla andra i mitt livspussel än om jag skulle tillla honom vara stor, vara allt.
”Och att förenas med honom i ett oändligt mycket större äventyr än mitt eget projekt av självförverkligande”
Kanske jag är drastisk men jag säger: Om Gud bara skulle få vara en pusselbit i mitt liv, en visserligen viktig pusselbit, men ändå, en del av det som gör mitt liv, ja då kan jag lika gärna strunta i alltihopa faktiskt. Och försöka fylla upp mitt liv med allt det där andra fyller upp sina liv med: konsumtion, prylar, mysighet, karriär, framgång, lycka, beröring, sex, mat, alkohol, bekräftelse… livets goda. Men när du står där och har gjort allt det här och du fortfarande är tom, vart vänder du dig då?
För jag vill att Gud ska vara hela grunden, tårtbotten, som allt annat vilar på, som allt bygger på. Och sen är allt det där andra som grädden på moset, eller sylten i tårtan, pricken över i:t, ketchupen på makaronerna: familj, vänner, kärlek, träning, fritidsintressen, skola, yrke, pengar, resor… För utan Gud i grunden, botten, utan Gud som allra allra störst, allt, i mitt liv så har jag ändå ingen möjlighet att uppskatta det där andra. Det blir bara ett ändlöst sökande efter mer, mer, mer som kan fylla mig och bekräfta mig. Upplevelser, som för stunden, gör livet häftigt och värt att leva. Men med Gud så blir familjen, vännerna, kärleken, fritiden, så ännu mycket mer, ännu större källa till glädje, för jag vet vem som gett mig det, och jag behöver inte ha någon ångest över att livet står och faller med det.
Jag kan självklart inte säga något, påpeka, döma, hur andra människor lever sitt liv. Detta är endast hur jag vill leva mitt.
För min Gud, Bibelns Gud, gör varje, varje, liten stund av livet värdefullt. Han gör livet till något större än ett självförverkligande projekt. Han gör mig till en levande människa med ett blödande hjärta. Han väcker upp mig, han skakar om mig. Han får mig att inse vad som är värt någonting.
Gud gör mig till en människa. Gud ger mig ett liv.
Jag älskar. Det. Honom. Livet. Världen. Er.
Kärlek!
/ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar