Och du undrar hur kan nått gott existera, allting är så svart, var finns det dag i denna natt?

-

När jag skriver och berättar historier ur mitt liv som ätstörd vill jag bara förtydliga att det inte är för att ni ska tycka synd om mig. Det är inte ett dugg synd om mig!
Jag skriver för jag vill berätta om den förvandlingen som skett. Om vad jag lärt mig och vill dela med mig av. Visa på hur Gud kan förändra liv. Men också min egen vilja. Man måste vilja må bra!


2012-01-09

Så idag tänkte jag berätta om ett litet exempel på hur mitt liv, tror det var i våras, kunde vara och hur jag inte tänker gå tillbaka dit igen:

Jag och mamma skulle åka och hälsa på Anna&Mats. Hans lillebror, som också är en god vän till mig, var där med.
Vi åkte och i bilen kom allt bara upp. Mamma har en sån förmåga, att se rakt igenom mig. Jag kan inte dölja. Och jag bara grät, och grät och grät. Över mitt liv. Mamma bad mig till och med att stanna för att hon trodde inte jag kunde köra bilen trafiksäkert i mitt ”tillstånd.”
Jag grät. Dels för att man gör det när man inte äter ordentligt. Man blir trött, slut, orkeslös, ledsen, deprimerad. Jag grät för att jag tyckte mitt liv var så tråkigt. För att jag kände mig ensam, jag har absolut ingen. För att de vänskapskontakter jag hade kände jag inte gick på djupet. Jag kunde inte vara mig själv, inte dela mitt liv, inte berätta hur jag mådde. Kyrkan var fin, men det var ju bara en timme nån söndag. Jag ville ha mer. Jag ville ha gemenskap. Jag ville ha någon som såg mig, ville vara med mig. Jag tyckte alla par bara umgicks med varann och aldrig bjöd in mig. (mmm, vad fina tankar ia!) .
Och: när vi kom till anna&mats så var jag fortfarande i halvt upplösningstillstånd. Och skämdes. För mina söndergråtna ögon. Och ville inte visa mig. Orkade inte umgås, vara trevlig. "Kan inte du också försöka vara lite trevlig nån gång" är en kommentar som, kanske välförtjänt, fällts över mig alltför många gånger. Sant, men man blir inte direkt gladare av det. Bara ännu mer ledsen för att man misslyckas så totalt, inte bara med sig själv, utan att man också förpestar omgivningen för andra...
Hursomhelst:Så istället för att umgås med dem, och med Mats bror, (ingen av dem träffar jag ju jätte, jätte ofta) måste jag gå upp och lägga mig i anna&mats säng och bara gråta, samla ihop mig själv. Sov lite kanske… Innan jag tillslut kunde samla mod nog, ork nog, att en liten stund gå ner och vara människa bland andra människor.

Och jag vill inte att mitt liv ska vara så! Jag vill aldrig mer behöva gå och lägga mig i en säng och gråta istället för att umgås. Det har redan hänt för många gånger. Det får vara slut med sånt nu.
Jag vill älska, umgås, dansa, skratta. Gråta av sorg, inte av utmattning och missnöjdhet. Jag vill vara mitt i det. Mitt i det röda, bultande livet. Inte ligga undangömd i ett hörn, i en säng, med ett trasigt hjärta.

Och jag är tacksam, idel tacksam, för denna nya ia som skrattar så mycket mer än hon gråter. Fint betyg på ett liv va? (fast man SKA gråta när man behöver det!). Och jag är glad, för min egen skull, att jag kan möta världen på ett nytt sätt. Och jag är glad för andras skull, för den ia ni nu möter är en helt ok person tycker jag. Ganska glad, ganska snäll.



kärlek!
/ia.