tisdag 17 januari 2012

You don't even know what you're asking me to do

-
Jag vill inte att den här bloggen ska framstå som någon framgångssaga, som att allt bara hux flux blir enkelt och fint. Så funkar inte livet. Så därför tänkte jag berätta lite om de där mindre framgångsrika sidorna, för att dela det lite jobbiga också. Det är skillnad på att dela negativa vibbar, och att visa att man inte är perfekt.

Jag skäms.
För lite alla möjliga olika saker. Och det vet vi väl alla, att det är inte vidare roliga känslor. Ibland kanske man ska göra något åt det där man skäms för, ibland kanske man bara ska acceptera sig själv och sluta skämmas…

Vad jag skäms över?
Vissa grejer skäms jag för så mycket att jag skäms för att prata om det. Så det hoppar vi!

MEN vad jag kan berätta om angående skammen så är det ju så att jag visserligen känner mig 100 gånger friskare nu, just för att jag inte har så mycket ångest och tvångstankar runt mat och träning längre, och det är SÅ tacksamt och GULD värt! MEN jag har fortfarande inte ett normalt förhållande till mat och träning. Och det skäms jag för.
Jag skäms när jag tycker det är jobbigt att träffa människor när jag hellre hade velat träna. Jag skäms när människor ser när jag äter. Jag skäms åt sådana vanor jag utvecklat, och folk skrattar lite åt, t.ex. att alltid äta halva smörgåsar. (fast ofta två halvor, så då hade jag ju lika gärna kunnat äta en hel – men som sagt, sjukdomen är helt och hållet psykologisk och sitter i hjärnan). Jag skäms över mina blodsockersvägningar som kan förvandla mig till en elak, surig, häxa. Jag skäms över att jag, genom att utsätta min kropp för vad jag gjort, får så oerhört svårt att kontrollera hunger. Är jag superhungrig kan jag t.ex. äta rester utan att orka värma dem i micron först. För att min hjärna typ skriker: Äter du inte nu svälter du ihjäl.. fastän jag egentligen vet att man inte gör det. Och sen efteråt känner jag mig äcklig, ofräsch.

Jag skäms över att jag är rädd för hetsätningar och bulemi. Jag skäms över att jag tycker att godis och fikabröd är gott, att jag kan få sockerkickar och sockersug och det känns som jag skulle kunna äta hur mycket som helst av sånt där. Jag skäms över mina onda cirklar som innebär att eftersom jag försöker hålla igen med så mycket som möjligt med mat och fika och sånt här hemma så får jag en ”det gäller att passa på” tanke när jag är på andra ställen, t.ex. hos föräldrarna, så då ”passar jag på” att äta allt det där jag inte ”får” äta annars: Rostmackor med pålägg, sylt, fikabröd, pasta osv. Och jag MÅSTE äta mycket när jag åker skidor flera timmar om dagen, för att orka. Jag vill orka. Men sen skäms jag för att jag ätit så mycket, blir rädd att gå upp i vikt, och håller återigen igen så mycket jag kan hemma i min frizon, min lägenhet, de dagar jag inte åker skidor. Och så rullar livet på. Och kan ibland tycka livet vore enklare om jag inte tränade så mycket, för att jag skulle kunna slarva mycket mer med maten då..
Jag skäms när jag går på kalas och tar om av maten och fikat. Jag skäms när jag inte kan sluta äta fastän jag inte är hungrig längre, att jag alltid äter upp allt på tallriken, -> GLUPSK tjej. Jag skäms när jag pratar om ätstörningar och hur mycket jag tränar för att jag då tror att folk ska tro att jag är vältränad och smal vilket jag inte alls är.

MEN framförallt, som jag snuddat vid nu, skäms jag för mitt hem. Alltså hem som i lägenheten. Just eftersom detta är min fredade zon, där jag kan ha mina konstiga matvanor i fred utan att någon lägger sig i, så blir det så svårt att släppa in folk i den zonen. Jag skäms när jag har folk hemma hos mig, vilket jag oftast alltså inte har, eftersom jag inte har ett ”riktigt” hem. Har man ett riktigt hem ska man kunna bjuda hem folk på fika och mat, man ska kunna bjuda på bullar och fikabröd, man ska kunna bjuda på smörgåsar och pålägg, man ska ha mat att laga hemma. Jag kan inte ha det. Det är för farligt, gör mig för rädd, illa till mods. För jag är rädd att äta upp alltihopa själv nån gång. (Även fast jag nu börjar inse att skulle jag få bulemi skulle jag fått det för längesedan). Men jag önskar ju fortfarande att gå ner i vikt, det är ingen hemlighet. Så nej, inga mackor hos mig. Inget fikabröd. Inga kakor. Inga pålägg (jo ägg förståss, ;) ) .

OCH i ett riktigt hem ska man ha en TV att glo på. Och massa snygg inredning. Och allt jag inte har…Man ska kunna underhålla människor.
Det är lite jobbigt. För jag vill ju ha ett gästfritt, öppet, mysigt hem där människor ska kunna trivas. Men jag är världens sämsta underhållerska. En dålig husmoder, haha.
MEN jag lovar. Det finns alltid kaffe (eller te!), alltid 70%choklad, och alltid två öron som lyssnar uppmärksamt på vad du har att säga. Och det kanske räcker så, tills vidare. Tills jag kommit lite längre än jag kommit idag.

Varför berättar jag detta?
Jag dels är det nog helt enkelt en liten egositisk anledning, att jag vill be om acceptans för mitt beteende och vanor angående det här med mat och att äta. Mat är inte enkelt, ännu. Jag vill be om ursäkt, en förklaring, varför jag inte bjuder hem mina vänner oftare än jag gör. Men det är svårt, ännu. Och jag vill dela med mig av mina skämmigheter, för jag vet att andra, ni, har säkert saker ni skäms över. Helt andra saker säkert. Men det är när skämmigheterna aldrig få dras upp i ljuset som de kan bli riktigt jobbiga för oss. Jag vill hjälpa mig själv och andra att sträcka på ryggen, vara ok med oss själva, trots alla svagheter, brister och skämmigheter vi bär på. Sluta bär allt själv! Sluta skäms!


Fika... Jag antar att jag tyckte det var jobbigt. Jag var hungrig. Men vem vill framstå som glupsk....?
Suck! / ia-fia, hopplös unge.

Kärlek!

1 kommentar:

Danièlle sa...

Skickar en medkännande stor kram