-
Jag älskar den här staden, Falun.
Inte älskar som att jag aldrig skulle kunna lämna den, det är dags när det är dags. Men jag älskar den som att i att vi har försonats med varandra. Som att jag inte skulle vara en av alla dem som lämnar sin ungdomsstad med ord som ”åh jag hatar den där lilla hålan”.
Skulle jag lämna Falun nu, skulle det inte vara för att jag flyr från den. Som jag gjorde -09, när jag flyttade till Stockholm. Då var det flykt. Flykt från min familj, flykt från min skola, flykt från ytliga bekantskaper, flykt från pojkvän (eller det var ju redan då en före detta sådan, men ja, flykt från alla försök att leva tillsammans med någon som inte delar min tro…). Flykt från krogen och alkohol. Flykt från min livsstil. Flykt från ätstörningar. Miljöombyte, som man så fint kallar det.
Och jag visste inte ens om jag nånsin ville tillbaka. Nån gång följde jag med kompisar hem på loven för att slippa åka hem. Så mycket dåliga minnen, dåliga referenser.
Planen var, eller det jag ville i alla fall om det inte var för alla praktiska detaljer, att fortsätta plugget nån annanstans. Stanna i Stockholm kanske, eller Jönköping, Göteborg var väl också alternativ. Kollade upp allt en del. Jag trivdes ju bättre med mitt liv nu, så vart ville jag bo? Vad kunde jag få ut bästa möjliga av?
MEN
På påsklovet -10, då jag var hemma i Falun över lovet hände detta:
Jag hade bestämt mig att jag under lovet skulle ta beslut om vart jag skulle satsa på att bo. Stanna i Falun eller försöka vara kvar i Stockholm. Jag var ut på krogen på påskafton, nykter, med gamla gymnasiegänget. Inte jätteroligt. Och jag hade bara varit på krogen en liten stund när en sån där gammal bekantskap dök upp. En av alla de där man kände för att man festat tillsammans.
Och det första han frågade var: du går på nån sån där bibelskola nu va? Jag: jo… ja det gör jag. Han var väldigt ivrig att prata om detta, och Gud, med mig. För han var nämligen ateist. Fullt övertygad, genomtänkt ateist, med massa argument hit och dit. Och vi pratade. Pratade Gud. Från ca tolv, ett på kvällen. Till klockan sju på morgonen! (ha, galet att tänka sig jag var vaken så länge ju!) Och ha sa orden, som fick mig helt och klart bestämma att jag självklart skulle flytta tillbaka till Falun: ”Jag har aldrig träffat någon kristen i min ålder här i Falun”. Så himla tragiskt! Självklart, självklart var min plats här. Om ingen annan ville, så fick jag allt lov att ge lite tillbaka till denna stad och inte bara smita. Det vore fegt. Vara kvar, göra om och göra rätt.
Det behövs unga kristna i studentåldern i småstäderna. En av anledningarna till att jag inte ville flytta tillbaka var ju just den: det finns inga kristna i min ålder att umgås med för mig här. Nä men fine, då umgås man med folk som inte är exakt samma ålder! Skaffar lite vänner över alla tydligt dragna generationsgränser.
Såklart det behövs unga kristna 20-30åringar i t.ex. Stockholm också. Och det var ju så trevligt med dessa gudstjänster när man för en gångs skull var omgiven med en hel hög jämnåriga. Man kunde ju till och med spana in killar på gudstjänsterna, inte vanligt förekommande här i Falun kan jag ju säga!
Men det var ett beslut och ett val. Jag flyttade tillbaka till Falun med vetskapen att det inte kommer vara en massa student-kristna i min situation som singel och så. Och jag flyttade tillbaka med inställningen att: ok, jag kommer inte träffa någon kille de närmaste 1,5åren eftersom det inte finns några kristna killar för mig här.
Men det var ok. För jag tänkte att jag få betyda mer här, fylla en roll. Behövas mer. En kristen, singelstudent i en småstad.
Och jag är så glad att jag flyttade tillbaka! För nu har jag försonats. Försonats med min familj, min uppväxt, min stad, min skolgång, min kyrka, min församling (som jag äääääääääälskar!). Falun är inte längre staden där jag försökte svälta mig själv och dricka mig bekräftad.
Falun är staden där jag älskar. Där jag blev frisk. Där jag fann vänner, fann församling. Där jag hade mina 1,5 roligaste skolår. Där jag döpte mig. Där jag trivdes i min lägenhet. Där jag hade massa mysiga fikastunder nere på stan. Osv….
Lämnar jag nu, lämnar jag utan flykt och med positiva minnen och frid i hjärtat. (fast fram till 15aug har jag ju ett anställningsavtal så var lugna, än blir ni inte av med mig! )
kärlek!
/ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar