något från förr:
Som en skärva av glas
En fjäril som just kläckts ur sin kokong
Så känner jag mig bräcklig, ömtålig. Och jag kisar mot ljuset.
Som en fjäder, som lätt följer varje vindpust, utan egen vilja.
Som en gummibåt mitt ute på ett stormande hav.
Ett hav av känslor, behov, spruckenhet.
Det gamla. Det nya.
Nya vanor, gamla mönster.
Bojor. Fastfängslad. I en mörk gammal fängelsevägg.
I mina tankar.
Och jag skakar.
Varje liten blick, liten beröring, riskerar att putta ut mig för den svarta branten.
Men om jag tiger, så blir jag aldrig räddad.
En hand. Som för mig upp på gröna ängar. Till en oas. Att vila tryggt.
Jag är en sprucken skärva av glas.
Men jag lever. Andas. Är inte en död sten.
Stendöd?
Jag har kisat mot ljuset. Sett det stora klara skenet.
Och en dag så kommer ja våga mig ur skuggan.
Helt och fullt.
Den mörka smutsiga fängelsehålan ska inte längre vara min tillflykt.
Jag ska inte rymma tillbaks.
Jag ska vara din. Helt och fullt.
och kanske har jag kommit dit nu. När jag tillhör Gud helt och fullt. Där ingen sjukdom längre stjäl mig, stjälper mig, fängslar mig. Samtidigt som min öppenhet i vägen mot tillfrisknande också gör det allt svårare att visa och berätta om dagar, stunder, när det inte är så lätt. För jag är rädd att göra människor besvikna. Var jag inte starkare än så, bättre än så, än att jag fortfarande fängslas i tankar ibland... Men vems väg är spikrak egentligen? Vem snubblar inte och faller? Jag gör. Jag är en människa.
kärlek! /ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar