-
Jag, och många med mig, vet jag beter sig såhär: Man är jättestressad. Kan knappt andas. Sen, när det blir lugnt, blir man på en gång rastlös. Och kan knappt andas. För man har ingen ro i kroppen. Att sitta still. Att vara ensam. Att faktiskt inte umgås med någon på flera timmar. Hemska tanke! För när vi väl är ”ensamma” så är vi (jag) ju hela tiden uppkopplad på facebook och smsar.
Och det är bra att vara stressade, tror vi. Eller i alla fall coolt. Häftigt. Det är då man är någon. Har man en helt tom kalender och ingenting att göra, är man en nolla. Har man däremot fullt upp precis jämt, ja då är det någon form av status… Att vara fullbokad är att vara populär. Är man populär är man inte misslyckad.
Och nej, jag tycker inte att man ska börja sitta ensam hemma bara för att. Jag älskar att ha saker för mig, umgås, vara social i den mån jag orkar. Alla är olika och behöver olika mycket ensamtid.
Men det är sorgligt att det nästa är skämmigt att berätta om att man är ensam. Att man har långtråkigt. Men eftersom jag inte är ute efter att framstå som hipp och cool med världens mest fantastiska liv så: jag har många gånger känt mig ensam. Suttit hemma en fredag eller lördagkväll. När alla andra har så roligt. Ohippt va?
Och jag kan få panik av att vara själv.
Varför är det så? Jo, såklart vi är skapade för att ha gemenskap med varandra. Men ibland tror jag det höga tempot är skadligt för oss. Att vi rusat på i sådant högt tempo att vi glömt bort att lära känna oss själva. Vem är jag egentligen? I mig själv, när jag inte umgås med andra människor? När jag inte hela tiden blir bekräftad av andra människor, för vad jag gör, uträttar, presterar. Och hur mår jag egentligen? När jag inte rusar på i 110km/h. Är det därför vi inte vågar stanna upp. För att vi är rädda för oss själva, våra egna känslor, rädda för att släppa fram ensamhet och negativa känslor?
(ni fattar att jag skriver detta inlägg lika mycket till mig själv som till er va?)
Men i längden, hur bra tror ni att det är att må bra bara för att man rusar på i livet, omger sig med så mycket informations/mediebrus, att vi egentligen inte vet alls hur vi mår. Att stanna upp, släppa fram det där i oss som kanske inte mår så bra är… obekvämt. Lite jobbigt. Men i längden… tar man reda på sina djupaste bottnar, sina djupaste rädslor kanske man tillslut också vågar ta tag i dem och inte skjuta bort dem längre.
Och höjderna du kan nå när du varit nere på botten och vänt är…. oanat höga. Värt att söka där i bottenslammet, värt att hitta de mindre fina delarna av dig själv. Vem vet, du kanske kan hitta något där. Hittar kärleken. Hittar Gud.
Kärlek!
/ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar