vad är det som får prästens dotter att rymma med en knarkare? (eller tvärtom kanske - hahaha...)

-
Jag vill inte döma någon, det är inte meningen med det här inlägget. Och säg gärna emot mig nu om ni tycker jag har fel.

MEN: Jag har funderat lite på det här med präster som säger sig inte veta om de tror på Gud eller inte. Och kommit fram till att jag inte tycker det är så bra/ okej. Finns det ens sådana präster kanske någons reaktion är? Och ja det kan ju verka lite märkligt, tycker jag i alla fall. Men jag läser lite om det då och då och har själv träffat på det. Kanske är framförallt i Svenska Kyrkan detta är aktuellt, hittills har jag iallfall inte läst/sett någon frikyrkopastor som inte säger sig ha en tro till Bibelns Gud och Bibelns Jesus. Tack och lov.

När jag själv konfirmerade mig, i Svenska Kyrkan, så blev jag ganska förvirrad, förvånad och sårad tror jag, när prästen sa att han ibland trodde på Gud och ibland inte. Självklart måste även präster få tvivla, men för mig är det skillnad på tvivel i tron och att säga att man inte ens är säker på Guds existens. Och min bild var att präster skulle vara någon sorts föredömen och ledare i tron. Och jag funderar på vad Gud själv skulle sagt om präster som inte tror på honom. Och vad Jesus skulle sagt om präster som förnekar att Jesus skulle varit något övernaturligt, Guds son.
Ofta tycker jag dessa präster nämner något om att de är intresserade av att diskutera livet och människor, tro och tvivel, att Gud är ”intressant” typ. Varför blir de inte psykologer eller psykoteraupeter istället? Eller journalister, eller vad sjutton som helst.

Drar jag det för långt om jag säger: Vad skulle vi tycka om läkare som inte vill rädda människoliv? Om elektriker som inte kan koppla el? Om trägårdsmästare som inte vill bli smutsiga om fingrarna? Eller nått.
Jag vet inte.

Mer än att jag tycker det känns lite olustigt.
Och väldigt typsikt det samhälle och den tidsålder vi lever i. Där inget får vara rätt eller fel. Där ingenting är absolut sanning, allt är relativt. Där allt ska kännas bra. Där allt är ok så länge det känns bra för dig.

Jag tror på rätt och fel.
Jag tror på absoluta sanningar.
Jag tror att viljan är lika viktig som känslan.
Jag tror på löften som kan hålla livet ut och ända in i evigheten.
Jag tror på ondska och godhet som två motsatta krafter.
Jag tror på Gud. – Men jag ska inte bli präst! – även om det kanske skulle behövas då uppenbarligen (snackar fortfarande mest svenska kyrkan tror jag) (fast i och för sig, sjukhuspräst verkar vara ett himla häftigt yrke, så jag återkommer i frågan om 30 år)

Skjut mig (eller helst inte förresten!) eller kalla mig naiv eller fanatisk eller dum. Men min tro är förankrad i ett urberg, så tyvärr, det gör nog ingen verkan.

Amen & God natt.

Kärlek!
/ia.