Både för er och min skull, för att jag inte orkar, och för att ni inte ska få ett så sjuuukt långt inlägg att läsa pytsar jag ut lite av helgens händelser lite i taget, ok?
Detta var de häftiga grejerna som hände fredagkväll på Kåren där vi hade vår avslutningsmiddag:
(för övrigt var middagen jättebra, kanske framförallt ”efterhängssnacket” när vi var ett gäng, fina fina vänner och sjuksköterskor, som satt kvar på övervåningen och mys-pratade medan de mer festsugna delarna av klassen redan dragit ner på dansgolvet…)
Men okej, häftig situation nr 1: kommer fram en tjej som jag gått på högstadiet med och inte hade jättemycket kontakt med då, och knappt haft någon kontakt med alls sen dess (alltså ca 8år sen – åhh herregud vad galet gammal jag plötsligt kände mig nu! ) I alla fall så hejar vi på varann och så, och sen säger hon att hon läser min blogg och blir berörd av det jag skriver om. Sånt är för mig så sjukt otippat och gör mig så oerhört glad för det gör att det känns värt att fortsätta - och att jag är inne på rätt spår på vad min blogg bör handla om och ta upp.
Situation 2: började snacka med nån kille. Eller han började prata med mig rättare sagt (jag pratar inte med främmande - så sjukt tråkig!) . Och sen när jag tyckte det var färdigpratat så blev det att hälsa på hans kompis också. Och vi pratade, och pratade och pratade. Han hade rest en massa och det tyckte ju ja va coolt och så, MEN när klockan började närma sig kvart i två (NEJ, jag ska inte skriva att jag har skaffat mig ett kvart i två ragg – jag är oraggningsbar på krogen ;) ) så tänkte jag som så: vi kan ju inte ha stått här och pratat i nästan en timme och krogen stänger snart och jag har inte sagt något om Gud. Det vore ju helt bortkastat! För DET är anledningen till att man snackar med främmande killar på krogen. Så om nån försöker ragga upp mig så får de snart inse att det var helt fel val av tjej, här ska det inte raggas här ska det pratas viktiga grejer, hehe. Helst inte alldeles för fulla, då minns de ju ändå ingenting efteråt...
Men denna lillkille (ja han var 89:a..) verkade nästintill nykter så han tycke jag kunde behöva höra ett och annat om Gud. Så hur gör man då då? Tänkte att jag får väl kläcka ur mig nått om att jag gått bibelskola och går i kyrkan, det brukar få igång folk med massa Gud-frågor. Och mycket riktigt, det gick hem även denna gång! Och han verkade väldigt intresserad. Fast inte direkt imponerad, haha. Väldigt fast i sin åsikt om att Gud INTE finns. Men det gör ingenting, för min tro har vuxit sig så stark att jag faktiskt (i måttlig mängd såklart) klarar alldeles utmärkt att få massa smarta, och relativt logiska, argument om varför Gud inte skulle finnas och vad som är dåligt med religion osv. osv. (ofta känns det som att människor mest har inställningen att de inte VILL att Gud ska finnas, för de kan inte tänka sig att inte ha all makt över sitt eget liv…) Aja. Min tro börjar inte vackla av sånt. Jag vet vad jag vet och jag är helt och hållet tillfreds med mina livsval att vandra denna väg. (öh "tillfreds" - jag är översvallande lycklig och ögonen kan fyllas med tårar varje dag jag tänker på vad jag fått vara med om för förvandling i mitt liv, nu ska jag inte underdriva...)
Och även om jag säkert inte säger en massa smarta saker, säkert inte helt teologiskt korrekt, så får jag i alla fall berätta om vad Gud gjort i mitt liv, och vad han betyder för mig, och vad jag tror att han skulle kunna få betyda för samhället och världen. Och jag tror, inte att mina ord, men att Guds ande i ord man säger om honom, kan få så frön i människors hjärtan som verkar omöjligt på ett mänskligt vis. Men Gud är mer än mänsklig, mer än logik, det är det som är hela grejen. Därför tror jag, och hoppas och ber, att varje litet ord uttalat om honom till icke-troende människor bara ska få rota sig fast i deras hjärtan. Och växa och skava och någon dag, när det kanske behövs för att det är kört och mörkt och svart i de där hjärtana, så ska de minnas och gräva fram de där orden och tänka ” ja just ja, nån snackade ju nån gång om en Gud, som skulle finnas och vara verklig och vara nått att ha”. Jag tror på det. Att det kan få vara så. Inte pågrund av mig, utan på grund av att Gud är Gud. Därför så känns det inte ett dugg ledsamt att sista kvällen med klassen inte spenderades på dansgolvet, utan i ett samtal med en främmande människa. Det är precis så jag vill att mitt liv ska få vara. Otippade samtal med otippade människor.
För nu när jag bett till Gud ”använd mig” så får jag ju faktiskt skylla mig själv när han verkar ta mig på orden. Eller skylla mig själv förresten, jag kan inte tänka mig nått bättre. (eller jo, i hård konkurrens med lite vanlig hederlig romantik kanske. eller vad sjutton vet jag om det? och förresten kan väl inte romantik vara "vanlig". då vore det ju inte det där superkonstiga som får hjärtat att slå.... skit i detta - jag ska defintivt sluta filosfera om kärlek! )
"må det ske med mig som du har sagt"
Kärlek!
/ia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar