Jag fattar alltihop.

-
Fick den här kommentaren av Maria, angående detta inlägg.. Så då ska jag väl försöka ge ett, någorlunda kortfattat svar (man kan vara hur långdragen som helst i dessa frågor).

"Det är så konstigt att höra att du mådde så dåligt då.. Vi hade ju ingen aning, inte jag i alla fall! Det onda bröstet känner jag igen, panikångest! Blä! Hur gjorde du när du väl tagit beslutet? Berättade du för nån? Fick du hjälp? Hoppas julmaten fått smaka i helgen och att du vågat äta! Kram"

Så: Största anledningen till att jag ville bryta, bli frisk var ju för att jag blev rädd när jag hade ont i bröstet/hjärtat hela tiden (har ju nu förstått att det var ångest + panikångest, men då trodde jag seriöst att jag skulle få en hjärtinfarkt vilken dag som helst… läskigt! – men det är då man inser att man verkligen inte vill dö i alla fall). Bestämde att jag måste prata med någon och en nära vän, Jessica, som jag umgicks väldigt, väldigt mycket med och som är expert på att lyssna, låg närmast till hands. MEN jag tyckte att det vore taskigt, egoistiskt, av mig att berätta för henne men inte ta tag i det på något annat sätt, det vore att lägga för mycket ansvar på en vän. Så jag gjorde en deal med mig själv och med J. att om jag berättade för henne skulle jag även gå till skolsyster och prata lite. Så det gjorde jag. Och hon/jag fixade även tid på vårdcentral till min vanliga läkare.

Och sen samma vecka blev det också, ett bra, besök på akuten. Det var studentkryssning, och att hälla massa, alldeles för mycket, ren starksprit i en kropp som är utmattad och utmärglad, och dessutom inte sova eller kunna äta… blev lite för mycket. Men jag ville bort. Och jag är glad att det inte gick värre än det gjorde.MEN, den söndagen, efter två såna nätter med nästan ingen sömn och massa sprit så var min kropp helt slut. Den värsta, rent fysiskt, dagen i mitt liv. Efter att ha spytt magen ur sig (tur nog!) en hel natt och så fort du försökte få i dig nått så vände sig magen ut och in. Minns att jag var totalt skakis, och kunde knappt stå på benen. Och att släpa ut mig själv och bagaget till bussen var nog en större utmaning än alla vasalopp jag kan tänkas åka i mitt liv. Och när alla andra stannade och åt stannade jag och spydde. Igen. Så ynkligt. (nu blev det långdraget – och en helt annan story nästan, men men, nu har ni hört om min värsta dag också…)
Och aja, det jag skulle komma fram till var att jag trodde jag skulle dö den dagen. För ontet i bröstet var såklart värre än någonsinn förr. Och så när man äntligen kommer hem, till ett tomt, ensamt hus, och inser att man måste sitta på golvet och äta/ringa för att man inte kommer upp på benen, ja då blir man rädd. Och blir man rädd kan man knappt andas. Och tror man ska dö. Så därav mitt enda besök på akuten som patient nånsinn. Där man tog ett EKG och förklarade för mig att jag inte alls hade något fysiskt fel på mitt hjärta. Vilken sten som lossnade då. Jag kunde släppa den stora, stora rädslan att dö… Så det var bra att få göra det och veta att mitt hjärta var friskt, då vågade jag slappna av igen.

Och ja, sen fick jag komma till min vårdcentralläkare som gav mig träningsförbud ett tag framöver. Vilket jag tyckte mest var skönt, för jag orkade ju egentligen inte träna, men kunde skylla beslutet på en läkare.
Och sen vart jag remitterad till öppenvårdspsyk, vuxen, där jag gick på samtal tre gånger innan jag kom fram till att jag tyckte jag var för frisk för att förtjäna någon hjälp jag såg ju inte ut som något benrangel. Så då tyckte jag att jag slösade på skattebetalarnas pengar och hoppade av. Dumt? Kanske.
Ja och sen… kämpade jag på egen hand i 4,5 år och sen kom jag på att jag måste vilja bli frisk och att Gud kan hjälp mig. Och här är jag idag. That’s it.

Kärlek!
/ia.