"människan ska leva av mer än bröd"

-
Jag har ju förut skrivit om hur jag väljer att avstå litegrann från facebook och bloggar såhär i fastetider.

Idag provar jag på den ”riktiga” fastan. Alltså matfastan. Tanken är alltså att jag håller mig till endast vatten (och ev. lite salt om jag blir yr) idag. Fick lite oväntat ledigt från jobb och då tanken om fasta spirat i mig ett tag var väl en helt vanlig onsdag utan några speciella saker inplanerade en bra dag att ta tag i detta.

Varför? Självklart handlar det INTE, som jag hoppas ni förstår, om något av min gamla sida, att jag inte äter idag har ingenting med min vilja till viktnedgång att göra. Och SJÄLVKLART tränar jag inte en dag som denna! Utan är bara hemma och strosar och ska gå en liten promenad med Hanna på eftermiddagen bara.

Fast på ett sätt kan man ändå säga att anledningen till att jag genomför denna fasta faktiskt har med mina ätstörningar att göra. Vissa kanske anser att jag borde låta bli fasta just för att jag haft problem med att äta. MEN, jag anser att det är just därför jag behöver göra det här, att det kan vara bra för mig och min relation till Gud, (för det är ju det all fasta i grund och botten (bör) handla om). Och varför är det bra? Jo, för att jag vill bevisa för mig själv och för Gud att han är viktigare för mig än att få äta.

För vet ni vad, (jag tycker det är lite ”pinsamt” att erkänna detta men…) : en ätstörd tänker nog mycket mer på mat än en som inte gör det. Att man drar ner på mat, äter lite osv innebär INTE att man tänker mindre på det, fokuserar mindre, bryr sig mindre om mat än andra. Bara MYCKET mycket mer. Men man tänker på vad man INTE ska/får äta. Hur man kan äta minsta möjliga med största möjliga välbefinnande, så mycket mättnad som möjligt på minsta antal kalorier. Och när man får ”unna” sig saker. När man är som värst kan man helt enkelt leva för att få äta. Det enda som man tycker ger en någon som helst livsglädjeoch njutning här i livet – läskig känsla! (fast det är ju för att kroppen ropar efter det när man har en näringsbrist). MEN därför kan jag känna att mat och ätande har alldeles för stort fokus i mitt liv. Att jag njuter alldeles för mycket av det jag ”får” äta. Njuter av att ha kontroll. Och mina kaffestunder är ju rent ut sagt heliga för mig. Mat är viktigt för mig. Mycket viktigt. FÖR mycket viktigt, FÖR mycket fokus.

Därför väljer jag idag att säga: Hej Gud. MAT är viktigt, jag gillar att äta, avskyr att vara hungrig och svag, är rädd för hunger MEN du är så mycket viktigare, så mycket större, så därför avstår jag idag den njutning jag har i av att äta ”lagomt” och ”rätt” och ger dagen till dig istället. Jag vill visa för dig att DU ÄR SÅ MYCKET VIKTIGARE OCH STÖRRE ÄN MIN ÄTSTÖRNING!

Jag tror det också är bra att bevisa för mig och Gud att jag ju faktiskt kan avstå att träna, avstå att försöka få en avguderi-kropp. Att jag friviliigt kan göra något med min kropp som inte bygger upp den.
OCH jag tror dessutom det är bra att kunna sätta in sig i andra människors situation. Kanske skulle vi behöva avstå från mat flera dagar i rad, sova ute i kylan, klä oss i alldeles för tunna kläder och stänga av värmen i våra lägenheter för att verkligen inse och förstå vad nöd och lidande är??

Så hur gåre då? Ja inte blir man direkt hungrig av att fasta. Snarare slut i huvudet, svag i benen, lite yr, lite småseg sådär. Och första dagen på cirka två år (senast jag fastade var på Betel) som jag ska vara utan kaffe en hel dag. Och jag som är superberoende med spränghuvudvärk utan min abstinens stillad, detta kan bli en tuff och spännade dag, haha ; )

(nej, jag skriver inte detta för att bevisa mig "duktig". jag skriver för att jag vill inspirera andra att visa för Gud vad just DU är för beroende av och vad du kan göra för att avstå detta beroende, för att Gud ska få vara större)

kärlek! /ia.