man måste härma de som orkar, de som fortsätter ändå

-
hmm, lite konstigt, vasaloppet känns redan lite avlägset på något sätt fastän det var igår. På ett sätt en skön känsla av att ha klarat av sitt livs största träningsmål. å andra sidan – nu när man klarat ”det största” – är det såklart en liten, liten tomhet. nu är det gjort liksom.

Hursomhelst, här kommer nåra ord om vasaloppsupplevelsen och hur det hela gick till:

Lördag: Jag och pappa åkte upp mot Sälen. Först stopp i Mora där jag hämtade nummerlappen och fick seeda upp mig till startled åtta tack vare tjejvasetiden. Och i Mora fanns det så sjuuuukt mycket att kolla på – utvalda personer vet exakt vad jag menar med det : )
Sen skidtestning i Risberg, samtidigt som Daniel Tynell. Den killen är grov alltså! Synd han missade segern med så lite. Sen for vi vidare till Lima där vi skulle bo hos ett äldre par, några bekantas bekanta. Det var jag, pappa och tre norrmän. Och en parantes i sammanhanget: det är alltid så roligt att hälsa på folk som bor i hus. Kolla runt hur de har det. Här var det dalahästar lite överallt – jag stortrivdes ;)
Aja, vid tio skulle vi försöka sova för uppgång 03.30. Jag var inte jättenervös men tror ni det blev nån bra sömn den natten? Knappast någon alls… men men, så är det nog för de flesta.


vallateamet fixar skidor i Risberg.


Söndag: kl fem åkte vi iväg till starten, gick in och lämnade mina skidor och fick de väldigt långt fram- kanske beroende på att jag ”råkade” tränga mig rätt rejält i nån kö. Hoppsan! Tur jag ser så liten, snäll och oskyldig ut va? Sen var det bara att sätta sig i bilen, äta risifrutti, stå i lång kiss-kö och invänta starten.
Loppet: Ja först så är det ju bara en parodi på skidåkning. Man köar och köar, och det går i snigelfart upp för de första backarna, som ni säkert sett på tv. Lite synd, man tappar ju så mycket tid liksom. Fast det är ju lika för alla och rätt bra att man inte kan tjuvrusa upp för de första backarna. Fram till första kontrollen i Smågan efter 11km kändes det sådär faktiskt. Fick ont i ryggen efter ca 5km – bra början, då tänkte man: hur sjutton ska det här gå? Men tror det berodde lite på att jag var kissnödig - då spänner jag mig och då får jag ont i ryggen. Så efter kisseri i Smågan (som jag så glatt berättade för svt killen, Jaromir eller vad han nu heter – när han stoppade upp en mick framför mitt svettiga face) gick det bättre. Så resan mellan Smågan fram till Oxberg ungefär var fin. Sex mil skapligt härlig skidåkning, strålande sol, fina spår. Då kände jag mig stark, det var ju trots allt dubbelt så långt som jag åkt förut i mitt liv. Man fick ny energi vid varje kontroll och det var skapligt lätt att ta sig fram i spåren, även om det visserligen var lite folk ivägen emellanåt. 90km krymte rätt snabbt neråt och det kändes positivt och inte alls omöjligt att klara av. Det var svårt att veta hur mycket man vågade stå på, man vill ju inte göra slut på all kraft samtidigt som man inte vill åka långsammare än man känner för..


rejät påbyltad med kläder innan start, ca -13.

Och ja sen då? Sen kom ryggontet. Och ljumskontet. Och axelontet. Och knäontet. Och handledsontet… Men framförallt var det ryggen. Som strax före Oxberg (3 mil kvar) började protestera ordentligt, som jag misstänkte att den skulle göra. Så sista 2,5 timmarna var långa stunder ren och skär plåga, smärta, och man fick kämpa med psyket. Men i mål skulle jag – så var det bara! Ryggen funkade okej så länge man kunde hålla sig till stakningen men så fort jag fick lov att byta stil till diagonalåkning eller byta tillbaka var det som att ryggen låste sig och det drog ända långt ner i stjärt och lår och det gjorde så PISSONT så jag ville skrika högt. Men det gjorde också att jag insåg att jag klarar av att stakåka (utan benspark – gjorde för ont) mycket mer än vad jag trott. Så mina axlar, armar, mage var det som pallade bäst. Och att ta sig framåt genom att röra sig så lite som möjligt var taktiken jag försökte köra på. Fast frustrerande på slutet att inte kunna ta i tillräckligt för att handleden strejkade. Det har man ju aldrig tänkt på innan ens att man använder.
Men jag tog mig i mål….! Det enda jag i efterhand kan känna var frustrerande var att många gled förbi mig i nedförsbackarna och på det lättåkta, (jag är alltid stark uppför - lite färre kilo att släpa på en många andra, haha) samt just det faktum att jag på slutet hade så ont i kroppen att jag inte kunde göra slut på den energi jag hade kvar. För kraften och orken var fortfarande där, men det gick verkligen bara inte att åka fortare när hela kroppen och varenda led gjorde ont. Så tyvärr, jag fick släppa ganska många förbi mig på slutet när jag inte pallade att spurta, och musklerna och hjärtpumpen hade orkat mera – men sjukt sliten kropp. Ett tag hoppades jag på en tid under åtta timmar, men sen var det bara en kamp att komma i mål och man sket i tiden fullständigt.
Känslan vid målgång? Mest bara lättnad. Inte att det känns stort eller magiskt eller värsta upplevelsen som många säger. Mer bara en lättnad för man skulle inte palla en endaste kilometer till och man är så glad att det är över. Om jag hade vetat innan vilken smärta det skulle vara är det tveksamt om jag ställt upp. Å andra sidan, jag hade ca 5 timmars bra skidåkning först också. OCH det är en helt ny prestation att utsätta kroppen för konstant påfrestning i åtta timmar. Jag är nöjd med min kropp och mitt psyke – att vi fixade det. Tid: 8.08.08 (snyggt va -det är viktigt! )Placering då? Kom på plats 686 av ca 1700-1800 damer. Nästan i översta tredjedelen alltså, det får jag nöja mig med tycker jag.
Efter loppet sa jag direkt till pappa ”jag ska aaaaaaldrig göra det här igen” och han svarar: så säger alla. Och jo, jag måste ju erkänna: redan idag börjar ju tankarna på att man kanske, kanske, skulle kunna göra det igen. Försöka förbättra sig. Och jag känner nog allt på mig att 2012 inte var mitt sista Vasaloppsår.

Idag: mindre sliten än jag trodde faktiskt. Men det kanske kommer mer imorgon. Ryggen är stel, vänster axel gör ont när man lyfter den och ljumskarna stramar rejält. Men inte värre än att jag kunnat spendera dagen på IKEA : )

Sammanfattning: roligt och jobbigt, en upplevelse utöver det vanliga. Smärtsamt. cool känsla när man fixat det.


Min personliga "medalj" :)


och beviset på att jag nu kan dö med heder, haha :)

Så nu är det väl dags att gå vidare mot nya utmaningar! Och tack igen för alla grattis. Men det allra största tacket till min pappa, som faktiskt inte äger vare sig överdrivet mycket ledig tid eller massvis med pengar. ändå har han: köpt ny skidutrustning till mig (inte jättebilligt!). vallat mina skidor i timtal, flera gånger om,- allt för att få det så perfekt som möjligt. spenderat 3 av 4 av de senaste veckornas lediga dagat till att skjutsa mig till Oxberg och Sälen. Köpt mat åt mig. Bensinpengar. Gått upp 03.30 "frivilligt". Bilköat massor för att kolla in mig på så många ställen som möjligt under spåret (och han hatar köer och folk!). Köpt energipåfyllnings-kit att ha med sig under loppet åt mig. Peppat mig. Osv. osv. Så även om den mannen inte är så stor i orden känner jag mig ordentligt älskad ändå <3.

Kärlek! /ia.