kan jag nån gång få bli ledd av nån som tror på nått?

-

Jag har på senaste tid fått en konstig längtan. En längtan till något jag inte ens varit med om. En 70-tals längtan. Haha.
Jag längtar till det jag inbillar mig att 70-talet var. Ord som gemenskap, solidaritet, världsfred, framtidstro, hopp, kämparvilja, frihet… såna ord dyket upp i min hjärna när jag tänker på 70-talet, och dessa ord smakar gott i min mun.



Jag tycker att så mycket är så individualistiskt och materialistiskt i vårt samhälle idag. Jag drömmer om att kämpa för något. Jag drömmer om att demonstrera och gå i protestmarscher mot allt som är så fel. Jag drömmer om att komma tillsammans, tusentals av människor för något vi tror på. Jag drömmer om ett samhälle där tro och politik och socialt arbete hänger samman – en efterföljelse till Jesus som känns äkta. Jag drömmer om en tro som är så mycket mer än nått privatreligiöst som vi sysslar med fem minuter i vår ensamma kammare om kvällen. Jag drömmer om fred på jorden – och människor som vill göra något för att åstadkomma denna fred. Jag drömmer om mindre miljöförstörelse – ett samhälle där vi faktiskt tar hand om den jord vi fått att förvalta. Jag drömmer om mindre ensamhet och mer gemenskap – där vi delar alla våra fina och fula sidor, våra sår, våra drömmar, våra förhoppningar, våra resurser och tillgångar– där vi peppar och pushar varandra till att utföra stordåd vi inte trodde var möjliga. Jag drömmer om att få se de fattiga människorna i ögonen, att de ska hjälpa mig att inse vad livet egentligen är. Och att jag skulle kunna säga till dem: vi gör vad vi kan för att hjälpa er och skapa en rättvis, bättre värld. Jag drömmer om ledare som verkligen älskar sitt folk, herdar som brinner för att leda sina får rätt - inte människor som bara vill ha mer makt, mer ära, mer pengar. Jag beundrar alla människor som tror och drömmer om något stort – som vågar tro på förändring.



En av anledningarna till att denna lilla 70-tals längtan som jag nog alltid haft har Bnu på senaste är denna bok: ”Det finns en kärlek”. Jag fick den av finaste Emma-Noora i examenspresent och det är en bok där författarinnan och konstnären Birgitta Yavari blandar sköna bilder med små texter, tankar och bibelord om Jesus. (förresten diggar jag Jenny i Forest Gump så sjukt hårt - speciellt när hon är hippie. snygg!)

och sådana där andra saker som man kanske kopplar samman med 70-tal tycker jag också känns lite lockande. Hippieliv. Folkabussar. Att bo i kollektiv, fatta vad nice! Att vara en storfamilj istället för detta traditionella mamma-pappa-barn-villa-volvo-hund. Woodstock. Att verkligen leva församling.

och jag ag är ju ändå, som vissa känner till, inget big fan av bröst och bh:ar så det passar väl också bra då ;) Droger och fritt sex… passar mig jättebra. (nä, nu skojar jag lite!).

att gå från droger till att bli kallad Jesus-folket.. är det bara jag som tycker det är hur stort och mäktigt som helst?

Så om nån är lite sugen på att starta kollektiv med mig, säg till : ) Fast ärligt, om jag inte hittar det jag tycker att jag söker här, gemenskap, drömmar, äkthet, något brinnande…. Så är jag beredd att söka för att hitta det. Om det så är i ett slumkvarter i Bombey liksom.

ur boken "det finns en kärlek".

jag kan bli så förbannat uttråkad och trött på normalitet, ljummenhet, ytor, materialism, stress, pengar, konsumtion, skitsnack, skvaller, små drömmar, uppgivenhet, gråhet, egosim.
Jag vill LEVA, ÄLSKA, ANDAS, DANSA… Uppleva en massa himmelsk överflödande glädje. Leva ett liv som känns äkta, där min tro, mitt privatliv, min livsstil får passa ihop.

Är jag född i fel land och fel årtionde för att uppleva det? Jag tror och hoppas att det INTE är så.

Birgitta Yavari och hennes dotter Fatima.

här var det 70-tal för en kväll...

kärlek! /ia.