and if you have to leave I wish that you would just leave

-

är han inte vacker?

Förut… var jag rädd för att få ”onormala” barn. Om man överhuvudtaget ville ha några så var typ min mardröm att få barn med nån utvecklingsstörning, downs, autism, cp-skada eller nått annat. (och så var jag rädd att få ”nörd”-barn typ – haha fy vad hemsk jag är!) eller var rättare sagt. För jag har ändrat mig.

Jag är inte längre rädd för det onormala. För det ofriska. Självklart, (vem gör inte det?), önskar jag att mina eventuella barn ska få vara friska. MEN ska jag skaffa barn så ska jag vara beredd att älska dem hals över huvud, vind för våg, genom eld och vatten, oavsett om de är ”normala” eller ”onormala”.

Och man kunde ju önska att det var genom att tänka "fint", att jag blivit en bättre människa eller att jag typ läst bibeln tillräckligt mycket för att ha fått denna insikt. MEN faktum är att den här insikten kommit till mig genom att jag har träffat dem. Jag har träffat, mött, de onormala barnen. Och sett vilka otroligt underbara människor de är. Vilka skatter de bär på. Vilken livsglädje de kan sprida.

Självklart är jag inte så naiv att jag inte fattar att det är jobbigare att ha ett barn med någon störning. Att det innebär ett föräldraskap som inte varar i ca18-20 år utan HELA livet. Men är man inte beredd på detta kanske man inte ska skaffa barn? Eller? Allt detta elittänkande där barn med något ”fel” ska upptäckas tidigt och aborteras bort skrämmer mig. Om man kunde se alla små fysiska och psykiska deffekter, vilka skulle då aborteras bort? Jag – för att jag blev besvärlig och fick en psykisk sjukdom, en ätstörning? Du för att du har en vårta på foten? Hon som har ett något utstående öra? Han som aldrig kommer få mer än G på ett matteprov? Den som inte har förmågan att bli rik, framgångsrik, självständig, snygg och lycklig – ska alla vi aborteras bort så världen slipper vår svaghet? Ett darwinistiskt tänk som skrämmer mig.. OCH: det är ur svagheten som styrkan föds. En annan sorts styrka..

MEN alltså, dessa barn som jag mött när jag arbetar som sjuksköterska på ÖNH, där det är ganska mycket ”speciella” barn. DE har fått mig att inse att ett barn med en störning inte bara går att ”stå ut” med. De kan vara så fantastiska! Killen med allvarlig ADHD – så rolig, så charmig. Pojken med autism – härlig! Tjejen med autism – har nästan aldrig mött ett härligare leende och skratt. Så vackra – på sitt sätt. Och ibland känns det som om de har något som vi ”normala” inte har. Det enkla, att inte krångla till livet så. Att glädjas över smått. Att visa sina känslor, säga vad de tycker…

Så: skulle det komma ett onormalt barn genom mig någon gång – välkommen! Jag ska älska dig över all förmåga ändå. Skulle jag inte kunna det ska jag nog inte ha några barn.

Kärlek! /ia.