på väg.

rätt ofta drabbas jag av dåligt samvete/ självförakt för att jag skriver så mycket om mig. mina tankar, mina känslor. jag kan tycka att det är 'pinsamt' att jag skriver så mycket om min brottning med maten och träning, självbild och sånt.
jag kan skämmas när jag skriver mycket om ätstörningar för att det känns så ego. jag, min och mitt. självfokuserat. när det jag egentligen vill är att skriva de där stora, fantastiska, kloka och peppande inläggen om Gud. det som egentligen betyder något.

MEN.
tankarna blir ju inte mindre och färre för att jag inte låtsas om dem. jag blir ju inte mindre ätstörd av att förneka och låtsas som jag inte är styrd av det. och jag börjar äntligen inse: jag måste bearbeta detta på riktigt och vill bli frisk och fri en gång för alla till ett hundra procent, inte 75%. för jag tror att det är DÅ jag kommer blomma ut. DÅ jag kommer kunna bli ännu mera klok och peppande och inspirerande. DÅ kommer jag kunna skriva de där stora, fantastiska inläggen om Gud.

(även om Han såklart är närvarande hela tiden, är med mig NU, kämpar med mig NU, gör fantastiska saker NU - och jag kan skriva om det ibland. jag menar inte att man måste vara helt felfri och fläckfri och allt igenom läkt och lycklig för att kunna göra det man egentligen vill göra.. långt därifrån, jag tror det är i sprickorna och såren som Gud verkligen har chansen att verka och lysa igenom.
däremot intalar jag mig själv att jag inte behöver skämmas eller känna mig egoistisk när jag skriver om ätstörningar istället för om Gud - eftersom det är genom att bearbeta detta som jag kan bli den jag är menad att vara. fri och lycklig och sprudlande )

det som är BRA är att jag inte längre identifierar mig med sjukdomen. jag ÄR den inte. jag är något annat. jag är ia, en fantastisk människa och skapelse. precis som DU är! älskad och värdefull. ätstörningstankarna är bara ett symtom, en sjukdom, som inte ÄR jag, men som kommer och förpestar mitt liv lite för ofta, ännu...

jag är glad att jag lärt mig att skilja på sjukt och friskt och att jag vet exakt vilken sida jag vill kämpa för. jag tror också det är sunt att jag inte längre tycker det är ok att må halvtaskigt. det gör mig oerhört motiverad att vinna över denna sjukdom helt och totalt och till hundra procent. jag TROR att det är möjligt. låter bra va?



snart redo. att lyfta. att flyga. att bli fri.


kärlek! /ia